DIALEKTAL di1aläkta4l l. -ek-, äfv. 01—, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. dialectal, af fr. dialectal, adj. till dialecte (se DIALEKT)]
språkv. som hör till l. förekommer i l. utmärker l. röjer l. är karakteristisk för en dialekt l. dialekter; som är författad på, som rör l. behandlar l. har afseende på en dialekt l. dialekter; bygdemålsfärgad, bygdemålsartad; jfr DIALEKTISK, adj.2 Det äldre Italiens dialektala förhållanden. P. A. Geijer i Nord. revy Profnr s. 9 (1883). Kombinerade dialektala och etnografiska undersökningar. J. Vising Därs. 1: 42 (1883). De ord ur riksspråket, för hvilkas dialektala motsvarigheter redogjorts uti afhandlingen. A. Noreen Därs. 2: 12 (1884). Dialektala skiljaktigheter började framträda (i Skandinavien c. 800). Schück Sv. lit.-hist. 1: 23 (1885). Dialektala skrifter. J. Vising i Nord. tidskr. 1894, s. 530. En dialektal brytning med t. ex. flacka ö-ljud i ord sådana som röst, bröst, bör bortarbetas (af den ifrågavarande sångaren). PT 1900, nr 121 A, s. 3. Dialektala ordformer. SD(L) 1901, nr 580, s. 3. Ord och uttryck, som .. möjligen kunna vara finlandismer, ehuru de snarare kanske äro att anses som dialektala. R. Saxén i Finsk tidskr. 56: 310 (1904). Han (dvs. C. F. Säve) insåg vikten af den dialektala grammatikens, speciellt formlärans, bearbetande. Noreen Vårt spr. 1: 275 (1904). (Modersmålsläraren bör) ha fått en god undervisning i svensk ljudlära med hänsyn tagen såväl till dialektala egendomligheter som även till danskt och norskt uttal. Fevrell Mod. språkens metodik 92 (1909). I en smula arkaiskt eller dialektalt färgadt språk. Noreen Vårt spr. 2: 345 (1910).
