DIALYSATOR di1alysa3tor2 l. 01—, r. l. m.; best. -n; pl. -er di1alys1atω4rer l. -ly1-, l. 010—.
Etymologi
[jfr t. o. eng. dialysator (äfvensom eng. dialyser; se för öfr. under DIALYS 1); bildadt till DIALYSERA (resp. dess motsvarigheter i de främmande spr.) efter mönster af ASPIRATOR : ASPIRERA o. liknande (resp. deras motsvarigheter i de främmande spr.)]
kem. apparat i hvilken den lösning hälles som skall dialyseras, vanl. bestående af ett flackt kärl (l. ring af guttaperka) med botten af ngn porös hinna (ofta af pergamentpapper) hvilket vid användandet nedsänkes i ett större kärl som är fylldt med städse förnyadt vatten, så att hinnan flyter å vattenytan. Förh. v. sv. läk.-sällsk. sammank. 1862 —63, s. 43. Hartsartade och feta ämnen kvarstanna i dialysatorn. Ahlberg Farm. tekn. 151 (1899).
