DISSONERA dis1one4ra, äfv. -å- l. -ω-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (knappast br.), -ING (knappast br.; Mecklin För beg. i tonk. 58 (1802)); jfr DISSONANS.
Etymologi
[jfr holl. dissoneeren, t. dissonieren, fr. dissoner, af lat. dissonare, ljuda olika, ej stämma öfverens (motsv. gr. διαφωνεῖν med samma bet.), af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. sonare, ljuda, sjunga (jfr SONANT,SONOR,äfvensom SVAN)]
1) mus. om ton, intervall l. ackord: åstadkomma l. bilda l. utgöra en dissonans; i all synnerhet i p. pr.; motsatt KONSONERA.En dissonerande Not kan blifva stående för resolution, och förvandlas i en annan dissonerande. Londée Kellner 90(1739). Quarten och Sexten dissonera mot den femte tonen i Skalan. Mecklin För beg. i tonk. 60 (1802). Den äldre musikteorien uppställde såsom regel, att den dissonerande tonen skulle ”förberedas” (genom att intagas i näst föregående ackord), men den nyare praxis har nästan alldeles frigjort sig från detta tvång. NF 3: 1267(1880). För grekerna gälde endast oktav, qvint och qvart .. såsom konsonanser, hvaremot tersen och sexten räknades som dissonerande. A. Lindgren i Sv. musiktidn. 1885, s. 113. Då två eller flera toner ljuda samtidigt, kan det hända, att de liksom smälta ihop till ett välljudande (harmoniskt) helt. Man säger i detta fall, att tonerna konsonera eller bilda en konsonans. I motsatt fall säger man, att de dissonera eller bilda en dissonans. Moll Fys. 4: 18(1901).
2) mer l. mindre bildl. (Herthas) tankar utvecklade och ordnade sig på ett sätt som .. öfverraskade henne sjelf. Dissonnerande ackorder upplöste sig för de eviga harmonier som bröto in i dem. Bremer Hertha 223(1856). De dissonerande rösterna tystnade plötsligt inför tanken på kristenhetens stora gemensamma mål (kampen mot de otrogna). Rydberg Kulturh. förel. 6: 352(1888). Det populära medvetandets resonansbotten .. vibrerar med mycket dissonerande bitoner. E. Liljeqvist i Ped. tidskr. 1895, s. 510.
