publicerad: 1905
D de4, n.; best. d'et de4et, äfv. d't de4t; pl. = l. d'n de4n, pl. best. d'en de4en l. d'na de4na.
Etymologi
[motsv. skrifteckens namn i isl. (se Islands gramm. litt. i middelald. 1: 38 (1886)), d., t. o. fr. är de4, dess eng. o. it. di4, af lat. de4; jfr DELTA]
1) om ljudet d; jfr D-LJUD. Den klingande l. tonande klusilen l. explosivan d. Kakuminalt d. Kort d. Långt d. D är int' annat än ett weekt te ok twärt om t int' annat än ett hårdt de. Columbus Ordesk. 46 (1678). D är gemeent (dvs. allmänt) och lijkt uthi alla språk. Hiärne Orth. 36 (1717). Ord med begynnande d. Lyttkens o. Wulff Ljudl. 233 (1885). Det allmänna lediga samtalsspråket låter i regeln .. ej .. något d (höras) i hufvud (hufve'), med, god, bröd, stad. Cederschiöld Skriftspr. 220 (1897, 1902). Noreen Vårt spr. 1: 421 (1905).
2) om bokstafstecken (skriftecken l. typ, ss. d, D) för ljudet d. Bokstafven d. Stort D. Litet d. Kursivt d. Stunget d (dvs. typen ð). D är det romerska tecknet för 500. Columbus Ordesk. 45, 55 (1678). Diefvul kunde vel vara med litet d: och låtom them få heder, som heder tilhörer. Swedberg Gram. 132 (1722). D är nästan stumt framför j, i början af ord; t. ex. Djekne, Djefvul, Djup. Boivie Sv. spr. 352 (1820, 1834). D är den fjerde bokstafven i de flesta europeiska alfabet, .. I det fornsemitiska (moabitiska) alfabetet, der man tidigast påträffar detta tecken, hade det utseendet {specialtecken}; hos grekerna antog det formen {specialtecken}, och hos romarna blef det i äldre inskrifter {specialtecken}, i yngre skrift D, hvilken typ öfvergick från latinska alfabetet till de moderna. NF (1879). — jfr ANTIKVA-, FRAKTUR-D.
3) i symbolisk användning.
a) för att beteckna det fjärde i ordningen; vid numrering motsv. siffran 4; jfr (ordboksartiklarna) A 3 a, B 3 a, c 2 a. Paragraf 3 mom. d. Typen, storleken d. Serien, kolumnen d. Andra klassen .. Afdelningen d. Katal. ö. Malmö h. allm. lärov. 1902, v. t. s. 50.
b) vid gradering i kvalitativt hänseende för att beteckna kvalitet som kommer i fjärde rummet; särsk. ss. beteckning för det (urspr.) fjärde (sämsta) hufvudbetyget (närmast under C), om uppförande: ”mindre stadgadt”, om insikter: ”otillräckliga”, om flit: ”ringa”; jfr (ordboksartiklarna) A 3 b, B 3 b, c 2 b. Han har fått D i sedebetyg. Han är inte värd mer än D i matematik. D betyder tilltalad och dömd för brott emot Disciplins-Lagen. Försl. t. skolordn. 1817, s. 89. Märkenas betydelse i afseende på (lärjungarnas) Bergning: .. D betyder fattig. Därs. Märkenas (dvs. betygstecknens) betydelse: 1) om Flit: .. D = Ringa .. 2) om Kunskaper: .. D = Otillräckliga eller Ringa .. 3) .. om Uppförande: .. D = Lastbart. Ber. af rev. ö. el.-lärov. 1832, Bil. M. Får jag fyra D'n, så får jag stryk af .. rektorn. Jolin Ber. 6: 252 (1881).
c) för att på ett generellt sätt beteckna ngt bestämdt, ngt gifvet; särsk. i algebra ss. tecken för ngn bekant storhet; jfr (ordboksartiklarna) A 3 c, B 3 c α, C 2 c.
4) mus. om ton o. d.
a) andra tonen i den (normala) med c börjande diatoniska skalan; tonen d. Subkontra d ({D‗} l. D2), kontra d ({D_} l. D1), grofva d (D), ostrukna d (d), ettstrukna d ({d¯} l. d1) osv. Pianot går vanligen från subkontra a till femstrukna c l. d. Londée Kellner 44 (1739). Miklin Marpurg § 3 (1782). D. Namnet på 2:dra tonsteget i den normala durscalan. Höijer Musiklex. (1864). Bergenson Musikl. 4 (1903).
b) tonart som har d till grundton, i sht d dur. Mankell Mus. hist. 2: 377 (1864). — särsk. i uttr. D dur, D moll (ofta skrifna d-dur, d-moll, stundom äfv. uttalade de3~dɯ2r, de3~mol2, l. 4~1) När et stycke viker ur D dur in i Fis moll. Londée Kellner 22 (1739). Bellman 5: 67 (c. 1775). Sannt är, att icke alla ämnen passa för alla tonarter; man spelar icke halleluja i B-moll, icke melancholie i D-dur. P. Genberg i SKN 1843, s. 39. D. moll. Den tonart, som företecknas med ett ♭, och hvars 1:sta ton är d. Höijer Musiklex. (1864). Den lille gossen .. spelade med .. förbluffande säkerhet Paganinis konsert i D-dur. PT 1901, nr 259, s. 3.
c) nottecken som utmärker tonen d. Londée Kellner 25 (1739). Trestrukna ≡d står öfver 2:dra hjelplinien i violinsystemet. Möller Lärob. i mus. 5 (1880). Bergenson Musikl. 8 (1903).
d) sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angifver tonen d. Där (dvs. på klaveret) finnas tolf åtskilliga soni eller touches (dvs. tangenter), nemligen c, cis, d, dis .. Londée Kellner 29 (1739). Euler Bref 1: 21 (1786). Går passagen vidare upp (dvs. högre än till c), tages tredje fingern på d. Mecklin För beg. i tonk. 25 (1802). Bergenson Musikl. 15 (1903).
Ssgr: (2) D-BYGEL3~20. handtag liknande ett D. —
-DUR, se 4 b ofvan. —
(4 a) -FLÖJT~2. flöjt hvars lägsta ton är ettstrukna d. Den vanliga flöjten, som kallas D-flöjt. Höijer Musiklex. 133 (1864). —
(4 a) -HORN~2. horn på hvilket notskriftens c motsvaras af tonen d (klingande en septima lägre än noteringen); jfr -VALTHORN. —
(4 a) -KLARINETT~002. klarinett på hvilken notskriftens c motsvaras af tonen d. Uti militärmusiken förekomma flera klarinetter af mindre dimension, högre stämning och skarpare klang; man har D, Es, E, F, As och .. A-klarinetter. Bauck Mus. reallex. 73 (1871). —
(1) -LJUD~2. Almqvist Sv. rättstafn. 12 (1831, 1846). Nu inträffar det ganska ofta, att i ett och samma ord har bortfallit icke blott ett sådant (dvs. spirantiskt) g- eller d-ljud, utan äfven en följande tonsvag vokal (e). Cederschiöld Skriftspr. 220 (1897, 1902). —
-MOLL, se 4 b ofvan. —
(4 a) -STRÄNG~2. särsk. om den sträng på fiol, altfiol, violoncell o. kontrabas som angifver tonen d. Mecklin För beg. i tonk. 27 (1802). D-sträng .. tredje strängen (från höjden räknadt) på violinen samt den andra på altviolen, violoncellen och kontrabasen. NF (1880). —
(4 a) -TANGENT~02. Således intager fisfis samma tangent på Clavéret som g och eses d-tangenten. Vogler Clavérschola 3 (1798). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content