publicerad: 1922
DRÄGG dräg4, r. l. f. l. m. (f. Psalt. 75: 9 (Bib. 1541), Rydqvist SSL 2: 306 (1857), Lundell; m. Aurivillius Gr. 42 (1684), Sahlstedt, Kindblad (1870)); best. -en.
Ordformer
(dregg Jes. 25: 6 (Bib. 1541; Bib. 1646: drägg), VDAkt. 1760, nr 263. — drägge Forsius Min. 64 (c. 1613))
Etymologi
[fsv. dräg, f., jäsningsämne, grums, motsv. isl. dregg, f., jäst, eng. dreg(s) (sannol. lånadt fr. nord. spr.), bottensats m. m., preuss. dragios (väl lånat fr. germ. spr.), af ett germ. draȝjō-, till roten i gr. ϑράσσω, störa m. m., eg. väl: grumla]
1) grums m. m. som sjunker (sjunkit) till bottnen af en vätska (i sht af ngn dryck, företrädesvis vin, o. då gärna med tanke på detta grums obehagliga utseende o. smak), bottensats, fällning; särsk. om den sämre delen af jästen, som vid jäsning sjunker till bottnen; jfr BÄRMA, DROSS. Itt gestabodh aff klart wijn, .. aff wijn ther ingen dregg vthi är. Jes. 25: 6 (Bib. 1541). Taga dräggen ifrån Olian. Linc. (1640; under examurco). Gott Wijn haar och sin drägg. Grubb 273 (1665); jfr: Intet vin utan drägg. Rhodin Ordspr. 83 (1807). Det vatten, som brukas till slamning (af en drog), måste vara alldeles fritt från damm och drägg. Nyblæus Pharm. 60 (1846). På bottnen i jäskaret ligger dräggen jemte den i kristaller afskilda vinstenen. UB 5: 173 (1874). jfr CITRON-, HONUNGS-, OLIV-, OLJ(E)-, VIN-, ÄTTIK-DRÄGG m. fl. — särsk. i bild (jfr 4). Tömma nöjets bägare, lidandets kalk intill (yttersta) dräggen. Dreggen aff dwala kalken haffuer tu vthdrucket och vpsleekt droppanar. Jes. 51: 17 (Bib. 1541). Reduktionsanledningarne voro ända till dräggen uttömda. Carlson Hist. 5: 133 (1879).
2) (numera knappast br.) skum, fradga. Vpblöta (korallpulvret) til en Kalck eller Drägge vthi itt brinnande watn (dvs. skedvatten). Forsius Min. 161 (c. 1613). Se svarta böljans hvita drägg. Bellman 4: 21 (1770). En klippig vägg / Står svart och hotfull öfver hafvets drägg. CVAStrandberg 3: 478 (1856). Björkman (1889).
3) (numera knappast br.) orenlighet, smuts; smörja. Iagh .. / .. hwälfwer på tigh thenna Pått, / Salvat blifwer tu medh Drägg. Tidfördrijf A 8 b (c. 1690). Dräggen af förkroppsligade kyssar / Lik en gloria af smuts kring (helgon-)bilden / Visade tillräckligt folkets tro. Wennerberg 1: 175 (1881).
4) bildl. (jfr 1 slutet).
a) i fråga om sak: orenlighet; skräp, strunt (jfr 3). Sättia (fram-)för ewigh ting, Werldzligh drägg. Sigfridi L 7 b (1619). The Manicheers Drägg lådade än tå widh (Augustinus). Schroderus Os. 1: 539 (1635). Arf efter femti sekel / förspilles på lifvets drägg. Fröding Eftersk. 1: 7 (1888, 1910).
b) i fråga om personer: de sämsta bland sitt slag, afskum, afskrap, slödder. Storstadens drägg. Dräggen af befolkningen. Schroderus Sleid. 58 (1610). Dräggen af de lärda. Lagerbring HistLit. 212 (1748). De värfvade, oftast tvångsvärfvade soldaterna voro alltid samhällets drägg. NDA 1915, nr 325, s. 2 (om förh. på 1700-talet). jfr FÖRSTADS-, SAMHÄLLS-DRÄGG. — (föga br.) om enskild person: afskum. Du skum, du drägg, du ljuger! Hagberg Shaksp. 11: 168 (1851).
-ASKA. tekn. bränd (kalcinerad) vindrägg (använd till färgbeta o. vid blekning); jfr DRUF-ASKA. Nemnich Waarenlex. (1797). Synnerberg (1815). —
-KLIMP. (tillf.) klimp af drägg i en vätska; bildl. (De) som utan krus måste klunka uti sig bedröfvelsens dräggklimpar. Kellgren (1770) hos Lagus Kellgren 26. —
-LÄPP. [jfr DI-LÄPP, ung spoling] (†) öknamn på drinkare. Ölholkar, .. / Wjn-Swampar, .. / Dregg-Leppar, fuchtigt Folk, och hwad the kallas heller. Spegel GV 123 (1685).
B (†): DRÄGGE-BASSE. eg. väl: tölp som äfv. dricker dräggen. När Frijaren och hans fölie hafva fått Ja och trolofvanöl är drukkit ligger qvar öfver natten pläga the kalla then som talamannen är dräggebassa. Bureus Suml. 55 (c. 1600).
Afledn.: DRÄGGIG, förr äfv. DRÄGGOT, adj. (dräggiot Schroderus. dräggot Serenius (1734; under dregs). drägig Lind (1749)) (föga br.) uppblandad med drägg, full af drägg. Fiolgamalt (vin) är thet bäste, thetta åhrs Wijn är nästan Dräggiot. Schroderus Comenius 441 (1639). Dalin (1850). Klint (1906).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content