EKLEKTIKER ekläk4tiker l. äk-, l. 0302 (eckle`cktickr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. = l. (med lat. pl.-form) eklektici -läk4tisi l. —302. Anm. I ä. tid användes den lat. formen eclecticus, stundom med fullständig lat. böjning. Rydelius Förn. 37(1719, 1737). Sv. Merc. 1765, s. 361.
Etymologi
[jfr t. eklektiker, nylat. eclecticus samt eng. eclectic, fr. éclectique; se för övr. EKLEKTISK]
person som i egenskap av tänkare l. representant för ngn särskild vetenskap l. konst l. dyl. utmärker sig för ett eklektiskt tillvägagångssätt. Broocman Ty. underv. 1: 117(1807). Sulzer .. är .. bekant, mera som en smakfull men osystematisk Eklektiker i Ästhetiken, än som skarpsinnig sjelftänkare. Sv. lit.-tidn. 1818, sp. 315.(A. G. Sjöström var) en eklektiker, som efterbildade olika manér alltifrån Franzén till göter och fosforister. (Schück o.) Warburg 2 Litt.-h. IV. 2: 2 (1916).
