publicerad: 1922
ERINRA æ3r~in2ra l. ä3r~, äv. e3r~ (ä`ri´nnra Dalin), förr äv. ERINDRA (eri´ndra, ä`rindra Weste), v. -ade ((†) ipf. -nerede GR 19: 147 (1548), -nerde RARP 1: 18 (1627)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ING (se d. o.).
Ordformer
(-inr- GR 28: 301 (1558) osv. -inner- GR 18: 153 (1546), RARP 1: 18 (1627). -indr- OxBr. 3: 182 (1629), SKN 1843, s. 201. -hin(d)r- OxBr. 5: 401 (1626), Stenhammar Riksd. 3: 88 (1845))
Etymologi
[jfr d. erindre, holl. herinneren; av t. erinnern, erinra, av er- (se ER-) o. ä. t. innern, erinra, till inner, adj. (se INRE). Formen -hin(d)r- torde bero på anslutning till HINDRA. Att den uttalats med h, framgår av uppgifter hos Hof Skrifs. 143 (1753) o. Moberg Gr. 93 (1815)]
1) komma (ngn) att draga sig till minnes (ngt), återföra (ngn) till hågkomst av (ngt); påminna; göra en påminnelse l. påstötning (om ngt); numera nästan bl. i förb. med prep. om; stundom svårt att skilja från 2. Kunne icke heller skadhe, att tu erinnerede the Surköpingz Borgere, huru offte the haffue gåt och gnällett på Oss. GR 19: 147 (1548). Eders Faderliga Högwördigheet .. monde iag i största wördnad erindra det häfftige tumult som sig .. förledit åhr .. tildrog. VDAkt. 1703, nr 439. Förglömmer man (bland Enarelapparna skyldigheten att gälda en gåva med brännvin) .., så blir man derom inom kort erinrad. Castrén Res. 1: 121 (1842). Är (någon) fordran ej till betalning förfallen så tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären derom erinra. SFS 1862, nr 10, s. 2.
2) allvarligt fästa (ngns) uppmärksamhet på (ngt); numera bl. i förb. med prep. om; stundom svårt att skilja från 1. Ärinra honom de ledsamma och svåra fölgder, hvarföre han skulle blottställa sig. VDAkt. 1789, nr 429. Slutligen erinras barnens Föräldrar .., att .. söka till att stärka dessa unga Jesu Lärjungar i deras goda föresatser. Handb. 1811, s. 102. Hvarje soldat (har) vid sitt inträde i tjenstgöring blifvit högtidligen erinrad om de förnämsta skyldigheter, hvilka tillkomma honom såsom krigsman. UInf. 1 (1889).
3) allmännare: framhålla (ngt som icke är tillräckligt beaktat), påpeka, anföra; ofta övergående i bet.: anmärka, invända; förr stundom: omnämna, meddela. Huru .. (Siamesernas) Barn och Vngdomb warda .. upfostrade, will man här korteligen ehrindra och införa. Siam 44 (1675). Jag vill allenast ärhindra, att detta påstådda ändemålet .. strider både emot skrifts inrättning och sannskyldiga ändemål. Hof Skrifs. 68 (1753). Mot näsans fina böjning kunde konstnären ej hafva något att erinra. Crusenstolpe Mor. 5: 185 (1843). Sekreta utskottet .. hade ingenting att erinra mot Scheffers utnämning. Odhner i 3 SAH 6: 44 (1891).
4) [utvecklat ur 1] (gm sin beskaffenhet) komma (ngn) att tänka på (ngt); föra l. leda tanken på (ngt); giva intryck av likhet med (ngt); (på)minna; numera bl. i förb. med prep. om. Fryxell Ber. 6: 479 (1833). Ett skräckvälde, som erinrade om konventets värsta tider. Pallin NTidH 234 (1878). Hans uttal erinrade om engelsman. Fröding Efterskörd 2: 33 (1893, 1910).
5) [utvecklat ur 1] komma i håg l. draga sig till minnes (ngt); återkalla l. återuppleva l. reproducera (ngt) i minnet; minnas; stundom: beakta.
a) refl. GR 18: 153 (1546). Mer ärhindrar jag mig icke i hastighet. Linné Bref I. 2: 245 (1761). Man torde vidare vid bedömmandet af Linné böra erindra sig, att man kan studera det organiska lifvet under 2:ne olika synpunkter. Agardh Linnés betyd. 3 (1878). Jag erinrar mig ännu den högtidliga stämning, hvarmed jag första gången beträdde utländsk jord. De Geer Minnen 1: 44 (1892).
b) icke refl.; numera knappast br. utom i p. pf. ss. adj. GR 24: 38 (1553). E. K. Maj:t .. måste härvid erindra, det (osv.). Höpken 2: 325 (1756). Slutligen erinrade han att fadern hade dragit upp på land en gammal ökstock. Strindberg Fagervik 47 (1902). Direkt eller blott erinrad upplevelse. Wrangel Dikten 30 (1912).
Spoiler title
Spoiler content