EUFONI äv1foni4 l. ä͡u1-, äv. -få- l. -fω-, r. (f. Dalin(1850), WoJ(1891)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(förr skrivet -pho-)
Etymologi
[ytterst av gr. εὐφωνία, till εὔφωνος, välljudande, av εὐ- (se EU-) o. φωνή, röst, ljud (se FONETIK)]
i sht språkv. välljud; motsatt: kakofoni. Att .. (vid psalmboksrevisionen) noga i acht tages .. (rytmen) och euphonien. O. Swebilius(1692) i KyrkohÅ 1906, s. 181. För Euphoniens skul. Cellarius LatGr. 111(1730). Suomi 1845, s. 354.
Avledn.: EUFONISK040, adj. i sht språkv. adj. till EUFONI:som avser l. tjänar välljudet. Lyceum 2: 53(1811). Ett eufoniskt d inskjutes (i Vätömålet) mellan n ock r. Landsm. II. 4: 55(1882).
