EUFEMISM äv1femis4m l. ä͡u1-, r. (m. Dalin(1850), WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av gr. εὐφημισμός, av gr. εὐφημίζειν, lyckönska, begagna ett vackert ord för en dålig sak, av εὐ- (se EU-) o. φήμη, tal, rykte (jfr FAMÖS, BÖN)]
i sht språkv. uttryckssätt som använder förskönande l. beslöjande l. förmildrande omskrivningar för ting l. begrepp vilkas egentliga benämning skulle värka stötande l. mindre behagligt; i dylikt syfte användt uttryck. Andersson(1845). Cederschiöld Kvinnospr. 62(1896, 1900). Plötsligt när jag står på akterdäck och filosoferar — för att använda en evfemism — påminner jag mig en af mina lärare i filosofi. Engström Häckl. 45(1913).
