publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II 3) FÖR-DUMMA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -dumning. [till DUM] göra (ngn) dum (tankeslö, oförmögen till självständigt tänkande); i pass. med intr. bet.: bliva dum. Unge Minn. 69 (1835). Hon fann, att man inspärrade henne, höll henne under förmynderskap, uttråkade och fördummade henne. Cederschiöld Riehl 2: 30 (1878). Fördummad af en empirisk uppfostran. Strindberg Inf. 39 (1897). Hur många människor ha icke fördummats och förkrympt genom allt för trånga och vidriga lefnadsvillkor? Tenow Solidar 3: 100 (1907). —
(II 3) -DUNKLA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing (se d. o.). [efter t. verdunkeln; till DUNKEL]
1) göra dunkel l. skum l. mindre klar, beröva (ngt) dess glans, göra mörk(are), förmörka, skymma; göra (genomskinlig kropp) ogenomskinlig (l. mindre genomskinlig); i pass. med intr. bet. l. (numera knappast br.) refl.: bliva dunkel l. ogenomskinlig (l. mindre genomskinlig), förmörkas; äv. i bild. Columbus BiblV O 3 b (1674). Af rök ock damb (syntes) luften .. hel förduncklad ock förmörkad. KKD 2: 71 (1709). Här vill dagens ljus fördunkla sig. Wallin Rel. 2: 289 (1826; i bild). Månen sågs vid klar himmel i en hast fördunklas. Kolmodin TacAnn. 1: 39 (1833). Ögat fördunklas af tårar. Tegnér (WB) 7: 520 (1835). Synen har-fördunklats. Meurman (1846). Från taket hängde på en smal snodd en enda glödlampa, hvars ljus fördunklades af blå och gröna pärlfransar. Söderberg Främl. 46 (1903).
2) oeg. o. bildl.
a) göra oklar l. otydlig, grumla; i pass. med intr. bet.: bliva mörk l. otydlig osv. GR 24: 378 (1554). Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Sanningen fördunklades genom sägn och glömska. Dalin Hist. 1: 117 (1747). (Rousseaus) naturalistiska verldsåsigt fördunklade hans medvetande af den förnuftiga frihetens väsende och betydelse. Nyblæus Statsm. 45 (1864). Den i hjertat inskrifna lagen (hade) blifvit fördunklad genom synden. Kat. 1878, nr 11. (†) Han bar fram eenn hoop förduncklede register, såsom theris sätt plägar vare, som ingen rätt beschedh vele göre. GR 29: 64 (1559).
b) ställa (ngn l. ngt) i skuggan, undanskymma; göra att (ngn l. ngt) icke framträder tillräckligt l. gör sig vederbörligen gällande. Ehrenadler Tel. 644 (1723). Det var hundrade skönheter omkring hänne, men hon fördunklade dem alla. Altén Misst. 7 (1797). Han .. tålde (icke) se sig fördunklad af en annan. Odhner G3 1: 468 (1885). Karl IX:s grymhet fördunklade hans förtjenster. Sundén (1885).
c) (numera föga br.) närmande sig till l. övergående i bet.: förringa. 2RARP 5: 136 (1727). Du otacksamma folk, som i din yra sökt att fördunkla hans ära. JGOxenstierna Dagb. 191 (1771). Man har i sednare tider velat fördunkla glansen af Linnés minne. Agardh i SAH 10: 50 (1821). —
-DUNKLING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. vbalsbst. till FÖR-DUNKLA: fördunklande; äv. konkret(are). Lind (1738). En fördunkling af pligtmedvetandet. Nyblæus Forskn. I. 2: 315 (1875). Solen, då hon (efter solförmörkelsen) segerrik kom fram ur fördunklingen. Lagerlöf Troll 2: 82 (1921). särsk.: mörkt parti (på hornhinnan). Fläckar och fördunklingar på hornhinnan. Hygiea 1839, s. 251. NF 4: 242 (1880). —
-DUNSTA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [efter t. verdunsten] (i sht i fackspr., särsk. kem.)
1) till II 1 b β; intr.: avdunsta, bortgå i gasform. Lösningen lemnas på ett ljumt ställe, att småningom ytterligare fördunsta. Berzelius Kemi 1: 367 (1808). En del af sjöarnes vatten bortgår .. genom fördunstning. Berlin Lrb. 104 (1876). bildl.
a) förflyktigas, småningom försvinna l. förgå. Leopold 5: 433 (1799). Länsmannen, hvars rus under detta uppträde temligen fördunstat. Rydberg Frib. 155 (1857). Mycket af hvad han kunnat i tentamina vid läroverket hade .. fördunstat. Söderhjelm Brytn. 19 (1901).
b) (mindre br.) utplånas l. försvinna i töcken, förtona. Tavaststjerna Marin 43 (1890). Storken .. skådar bort mot det blå töcknet der landet fördunstar. Rosenius Himmelstr. 92 (1903).
2) till II 1 a ε; tr.: komma (ngt) att bortdunsta. Anordningar att fördunsta vatten. TT 1896, Allm. s. 30. bildl. Det vilda svärmeri, hvilket söker att upplösa staternas af ålder förenade elementer och att fördunsta dem till molnstoder. Järta VSkr. 2: 18 (1823). —
(II B) -DUVA, v. [till DUVA, v.1] (†) pressa ned l. tillbaka, undertrycka. Han sådana pino oc qwaal wel hadhe kunnet lijda och haffua inne medh sigh j tystheet, så wel som han alt annat slijkt hoos sigh medh tystom mun fördwffuade. LPetri ChrPina m 8 b (1572). —
(II B) -DVÄLJA. (†) fördröja (ngn l. ngt); äv. i pass. med intr. bet. Endoch jagh inte hadhe förmentt dett jagh här så lenge fördveliass ville. OxBr. 5: 396 (1626). Fast tin (dvs. Guds) hielp fördwälies, / Hogkommer jagh likwäl, / At tu kant alt förwandla / Medh tine högra hand. Ps. 1695, 73: 6. (Sv.) Fördwelja, (lat.) Morari. Schenberg (1739). —
(II B) -DVÄLMA, v. (†) försänka i dvala, söva, försoffa. Wett, och Sinne gå bort; fördwälmas i dwaas, och i glömsko. Stiernhielm Herc. 530 (1658, 1668). —
(II 2 b β; jfr anm. sp. 2318) -DYMLA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. [jfr DYMMEL o. DYMLA, v.1] tekn. hopfoga (bjälkar o. d.) medelst dymlingar, dymla ihop. Man sammanfoga(r) bjelkarne med fördymling. Rothstein Byggn. 459 (1859). —
(II 3) -DYRA 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ing, -ning (†, GR 19: 42 (1548)). [till DYR] göra (ngt) dyrare, höja l. stegra priset på (ngt); i pass. med intr. bet.: bliva dyrare, stiga i pris. GR 16: 659 (1544). Borgaren .. fördyrade sina tilverkningar. LBÄ 18: 71 (1798). Mjölken fördyras i Staden för den fattiga. AdP 1800, s. 1256. De höga tullarne och införsel-förbuden fördyrade allt, hvad landtmannen behöfde köpa. Malmström Hist. 4: 398 (1874). —
(II B) -DYRKA, -an (GR 18: 55 (1546)). [till DYRKA, v.1 I] (†) uppdyrka, stegra priset på (en vara); fördyra; i pass. med intr. bet.: fördyras, stiga i pris. (Om) salth hwmble clæde och andre gode warur som her thiæna j landit bliffwa fordyrkade. GR 4: 6 (1527). Borgaren (som köpt varor av utländsk man) .. fördyrker samme godz Wåre Vndersåter i hender. Stiernman Com. 1: 306 (1580). —
1) göra (obehagligt) mörk l. skum l. dunkel; i pass. med intr. bet. l. (föga br.) refl.: bliva mörk l. skum l. dunkel. Ossian 1: 201 (1794). Höga murar instänga och fördystra staden. Nicander Minn. 1: 258 (1831). Den blick, som sig fördystrar, / Skall klarna upp igen. Wallin Vitt. 1: 291 (1836). NF 12: 561 (1888). En årstid, då .. färgernas fördystring i den omgifvande naturen kännes så tung. PedT 1901, s. 53.
2) göra nedstämd l. melankolisk l. sorgsen o. d.; i pass. med intr. bet.: bliva nedstämd osv. Djupt fördystradt mitt sinne är. Ossian 1: 386 (1794). Karl IX:s sista år fördystrades af sjuklighet och af växande faror. Odhner Lb. 169 (1869). Det inverkade fördystrande på hans lynne. Ljunggren i SAH 50: 181 (1874). Ekonomiska svårigheter och familjetrassel fördystrade .. P(usjkin)s lif. NF 13: 451 (1889). —
(II A) -DÄDIGA l. -DEDIGA, v. (-däd- 1540—1670. -ded- 1560—1564) [av mnt. vordedigen (jfr t. verteidigen), etymologiskt samma ord som FÖR-DAGTINGA] (†) skydda, beskärma, försvara. Hans kon:ge werde, är .. aff thet höge förstand och mechtighett ath han szine vndersåter sielff fördädige .. kan. GR 13: 57 (1540). Försuare, frelsse och fördädige wår Systers gode ryckte. Adlersparre HSaml. 3: 9 (1560). VDAkt. 1670, nr 136 b. —
(II A) -DÄKTIG, adj. (-dächt-, -decht- 1637—1726; -dä(c)kt- c. 1712—1784; -dekt- 1741) [av t. verdächtig] (†) misstänkt; suspekt. RP 7: 94 (1637). Han .. / Tror slijk misskundsamhet falsk och fördäcktig wara. ÖB 131 (c. 1712). Land-Strykare, Fördächtige Personer och annat slikt löst Pack. InstrLandsfiscal. 1714, § 10. Dähnert (1784). —
(II 1 a ϑ) -DÄMMA, v.1 [till DÄMMA, v.1] (†) rumla l. svira upp, ruckla bort (pänningar, ägodelar). Udi Stocholm finnes månge, som större lusth och vilie haffve til att onyttelige försläme och fördämme på en affthen tilgörendis någre hundrede march än att vele giffve til förschriffne kirkes bygningh en march. GR 25: 65 (1555). Leuchowius Zader 432 (1620). Linc. Ss 4 b (1640). —
(I 1 a ι o. II 1 c β) -DÄMMA, i bet. 1 3~20 l. 040, i bet. 2 o. 3 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2 [jfr DÄMMA, v.2, o. t. verdämmen]
1) medelst dammbyggnad hejda l. spärra vägen för (ett rinnande vatten); dämma upp; i pass. med intr. bet.: dämmas upp; äv. bildl.: sätta en damm för, hämma, återhålla, hindra. Schenberg (1739). VetAH 1751, s. 28. Genom Broar, Kör-vägar, Vad, Gärdes-gårdar och andra tilfälligheter fördämmas Sjöar ock småningom. Därs. 1767, s. 45. Strömmen, ständigt ökad af ymniga källsprång, kan i längden ej fördämmas. Rydqvist Tid. 2: 183 (1840). Dalen fördämdes af nedfluten sand. Widmark Helsingl. 1: 21 (1860). Frågar du .. / Hvi qval, som du ej sjelf förstår, / Fördämma dina pulsars lopp? Rydberg Faust 23 (1878). Refanut fördämmer Östersjöns aflopp. Topelius Läsn. 5: 57 (1880). Kiplings starka poetiska ådra var dock omöjlig att alldeles fördämma. GHT 1897, nr 231 A, s. 3. Hela elfven skall fördämmas. TT 1899, Allm. s. 280.
2) (mindre br.) med avs. på ljud: undertrycka, dämpa; jfr DÄMMA, v.2 3. Klockors ljud jag hörde, / Men dofva och högtidligt dystra ljud, / Fördämda samklang, bäfvande och djupa. Nicander Hesp. 58 (1835).
3) bef. med avs. på mina: fylla tomrummen i minkammaren o. den minan närmast liggande delen av minvägen, för att minan må komma att värka i avsedd riktning o. egen minväg skyddas; äv. tekn. med avs. på sprängskott. Han saluterades med 64 skarpa, men väl fördämda bergskott. Tersmeden Mem. 5: 42 (1770). Sedan (spräng-)hålet på detta sätt blifvit fördämdt. Stål Byggn. 1: 221 (1834). En mina .. laddas, fördämmes och affyras. NF 9: 139 (1885). VFl. 1906, s. 92. —
-DÄMNING, i bet. 1 3~20 l. 040, i bet. 2 040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. vbalsbst. till FÖR-DÄMMA, v.2 särsk.
1) motsv. FÖR-DÄMMA, v.2 1; ofta konkret: damm (se DAMM, sbst.1); äv. bildl.: hämning, (hämmande) hinder. König Mec. 128 (1752). Våldet, när dess flod är fullvuxen, bryter alla fördämningar. Wallin 2Pred. 2: 90 (c. 1830). Vid ny- och fullmåne stiger (Seine-)floden betydligt och genombryter icke sällan de vid densamma uppförda fördämningarna. NF 14: 831 (1890). Väldiga fördämningar hafva (i Nederländerna) uppförts (mot havet). Torpson Eur. 1: 195 (1895).
2) bef. o. tekn. till FÖR-DÄMMA, v.2 3: anordning för minas fördämmande; ofta konkret om fyllnadsmaterial för mina l. i borrhål. Sturtzenbecher Förel. I. 2: 35 (1795). Stål Byggn. 1: 221 (1834). VFl. 1906, s. 92. (†) artill. förladdning. At kasta med fördæmning kallas nær man brukar någon Förladning uti Krutkamaren, emellan Krutet och Granaten. Ehrensvärd Anl. 2: 54 (1741). Törngren Artill. 3: 38 (1795). —
1) med sakobj.: dämpa, släcka, kväva; kväsa, nedslå; göra slut på, mildra, stilla, lugna. Att stijlle och fordempe thet företagne vproor. GR 14: 79 (1542). Hielp .. at alla onda lustar j migh vthslächte och fördämpadhe varda. PLGothus 2Utl. 17 b (1610). Några Droppar (av detta läkemedel) .. när Wärken kommer aff Kiöldh, fördempar honom strax. Lindh Huuszapot. 2 (1675). Ett krig hwars första gnistror Han med all sorgfällighet hade sökt nederqwäfja och fördämpa. Nordberg C12 1: 47 (i handl. fr. 1698). At all egenwilja, wåld och orätt, genom Lag och goda ordningar, fördämpes. Förbud 19/10 1719. Tu, min Jesu, hafver .. / .. hans (dvs. satans) velde platt fördempat. Kolmodin Rök. 114 (1728).
2) med personobj.: undertrycka, nedslå, krossa, tillintetgöra. GR 24: 383 (1554). Både the Lybeskes och Danskes största förhop (står) ther vppå, at förtryckia och fördempa the Swenske. Tegel G1 2: 305 (1622). Haat och Illwillia fördämpa mången Oskyldig. Riddermarck Alm. 1693, s. 8. Ropa til Gudh medh flijt, / .. / Så wil han .. / .. tin owän fördämpa. Ps. 1695, 286: 5.
Spoiler title
Spoiler content