publicerad: 1927
FÖRGÖRA förjö4ra l. fœr-, l. -jœ4-, i Sveal. äv. 032 (förgö´ra Weste; förjö`ra Dalin), v. -gör, -gjorde, -gjort, -gjord; se för övr. GÖRA. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -ING (se avledn.), -NING (se avledn.); -ARE, -ERSKA.
Etymologi
[fsv. firi gæra, forgiöra; jfr d. forgøre, isl. fyrirgera; efter mnt. vordōn, motsv. t. vertun; till FÖR- II (i bet. 1—6 till 1 a γ, i bet. 7 till 1 a κ, i bet. 8 till 1 c β)]
1) tillintetgöra.
a) bringa (ngn) om livet, dräpa, döda (människa l. annan levande varelse); i sht med avs. på ett flertal l. en större mängd individer: (i grund) tillintetgöra; äv. med subj. som betecknar naturkatastrof o. d.; äv. (numera bl. med ålderdomlig anstrykning) i uttr. förgöra sig själv, beröva sig själv livet, begå självmord. GR 2: 117 (1525). Herodes skal sökia effter barnet, och will förgöra thet. Mat. 2: 13 (NT 1526). Noe gick in vthi archen, och flodhen kom och förgiorde them alla. Luk. 17: 27 (Därs.). Jagh wil dragha vth mitt swerd, och mijn hand skal förgöra them. 2Mos. 15: 9 (Bib. 1541). Then pige, sitt barnn förgiortt haffver. GR 28: 261 (1558); kanske till 3. Han åtta gångor geväret laddat och åtta / Bussar förgjort. Runeberg 1: 35 (1832). Naturens fientliga makter, som hota att honom förgöra. Rundgren Minn. 2: 217 (1870, 1883). I stillhet skall jordfästas .. den, som förgjort sig sjelf. SFS 1894, nr 36, s. 3. Meningen synes hafva varit att förgöra konungens hela familj. PT 1908, nr 27 A, s. 2. Åtgärder för skeppsråttors förgörande. SFS 1920, s. 708. — jfr (†): Menniskiona som iagh skapadhe, skal iagh förgöra vthaff iordenne. 1Mos. 6: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: utplåna från jorden). — särsk.
α) (†) refl.: ofrivilligt ljuta döden. Konungen haffuer sigh förgiordt / Vthi thetta Miödhkaar så stort. Messenius Svanhv. 30 (1613).
β) (numera knappast br.) i utvidgad anv. i p. pf.: illa medtagen, ”fördärvad”, ”förlamad” o. d. (av ngt). Då af gikten jag förgjord / Svängde mig på golfvets tilja / I en haltande parad. Bellman SkrNS 2: 239 (1792). Skytten Jockum, af skräck förgjord, / I skymningen satt och skalf. Snoilsky 4: 48 (1887).
b) (numera föga br.) med sakobj.: (i grund) förstöra l. tillintetgöra; förr äv.: omintetgöra. Så skolen j .. all theras gotna belete förgöra. 4Mos. 33: 52 (Bib. 1541; Bib. 1917: förstöra). Kexholms Lhäns bönder hafue .. förandredt och förgiortt the rette råmerker som i fiord mz rijszen blef beuilgedt. UrkFinlÖ I. 2: 132 (1597). Om des dessein intet skulle kunna förgöras med någon ansenlig Discretion. Dalin Arg. 1: 125 (1733, 1754). Skall jag nämna / Med ord hvad all min tankes magt förgör? Dahlgren Moreto 51 (1873). Ambrosia .. som spridde / kring sig den ljufvaste doft och förgjorde den stinkande sällukt. Lagerlöf HomOd. 45 (1908).
2) (†) förgifta.
a) = FÖRGIFTA 1. All Luften är förgiordt med Pulverrök (dvs. krutrök). Stiernhielm Fred. 10 (1649, 1668).
b) = FÖRGIFTA 5. Han .. haf(ve)r tenterat i math forgiöra sin hustro. VDAkt. 1681, nr 159. Spegel 149 (1712). Kindblad (1871).
3) (numera med folklig anstrykning, föga br.) fördriva (foster). RP 6: 627 (1636). Nordforss (1805).
4) (numera med ngt ålderdomlig l. folklig anstrykning) gm trolldom l. övernaturliga, hemliga medel (svartkonst) beröva (ngn) hans sinnens rätta bruk l. bringa ofärd (sjukdom, ohälsa) över (människa l. djur, särsk. husdjur) l. göra (mat l. dryck, bohagsting l. värktyg o. d.) oduglig(t) för sitt ändamål l. farlig(t) att använda, förhäxa, förtrolla; ofta i p. pf. med adjektivisk bet.: berövad sina sinnens rätta bruk, förhäxad, förtrollad. Bureus Suml. 811 b (c. 1600; hskr.). Han hafuer hafft suart bockan och der medh för giort henne. ÅngermDomb. 11/6 1630, fol. 22. Huruledes man skal handla med Miölk när hon med Förgerningar och Troldom är förgiord. IErici Colerus 2: 21 (c. 1645). Hon för en ringa vinst förgjör den bästa ko. Livin Kyrk. 53 (1781). Förgjorda bössor. VetAH 1804, s. 84. Jag tror han inte är rätt klok och klockar Åkeson menar på att han är förgjord. Wetterbergh Altart. 294 (1848). Far sa, att Starke-Bengt hade förgjort yxan, annars skulle han aldrig ha huggit sig. Lagerlöf LöwR 38 (1925). — särsk.
a) (vard.) med avbleknad bet. i uttr. han är som förgjord o. d., det är som (det vore) förgjort; jfr 5. Remmer Tart. 1 (1820). Ett sådant larm han (dvs. pianisten) gör! han är ju som förgjord! Sturzen-Becker 3: 112 (1861). När man har bråttom är det som förgjort! Sjödin StHjärt. 5 (1911).
b) (föga br.) i utvidgad anv. om ngt som utövar en förvirrande l. förhäxande invärkan på ngn. Wårt wistande i Rom hans hierta strax förgiorde. / Jag där de första prof utaf hans kiärlek sporde. ÖB 87 (c. 1712; yttrat av Kleopatra). Nu ta ut sin rätt han ärnar, / Af besviket hopp förgjord. Wirsén NDikt. 21 (1880).
5) (vard.) i p. pf. med adjektivisk bet.: befängd, bakvänd, galen, rasande. JGHallman Vitt. 202 (1736). Nå jag tror all ting är förgiort för mig. Modée HåkSmulgr. 88 (1738). Hästen är alldeles förgjord. Sundén (1885). Taga om det lilla runda hufvudet med båda händerna och kyssa det alldeles förgjordt. Tavaststjerna Inföd. 154 (1887). Var det inte förgjort, att den enda (flicka), som han menat allvar med, skulle inte en gång låta tala med sig! Oterdahl Skram 104 (1919).
6) (vard.) i p. pf. med adjektivisk bet., eufemistiskt för ”fördömd”, ”förbaskad” o. d. Är det fruktan, det skriker ert folk så förgjordt? Runeberg 2: 79 (1848). Knifven var alldeles förgjordt slö. Tavaststjerna Aho Folkl. 68 (1886). Anm. Stundom förekommer (starkt vard.) en utvidgad form förgjordad. Minns Walther den gången, då vi fick en så förgjordad huvudvärk? Högberg Baggböl. 2: 181 (1911).
7) (†) förvärka (liv, gods, sin rätt osv.). Jngen .. skall bära .. wapen till gruffuona .. finss någer thet gör haffue them förgiort. GR 7: 140 (1530). Är then samma (som döljer undan gods) i Redarnes eller Fracktarenes tienst, .. hafwe förgiort både Lijff och Gods. Sjöl. 1667, Sjösk. 4. UnderrTvistSkoarb. 1765, Bil. F, s. 20. Olivecrona LagbGift. 172 (1851).
8) (†) refl.: göra ett fel l. en blunder, begå ett misstag. Bättre förspöria sigh, än förgiöra sigh. Grubb 73 (1665). VDAkt. 1722, nr 229. Jag förgjorde mig det första året och lät taga de uppläggande Torfvorna fullt 6 tum tjocka. VexiöBl. 1818, nr 2, s. 3.
Avledn.: FÖRGÖRELSE, r. l. f. särsk.
1) (föga br.) till 1: Lind (1738). De ryska arméernas totala förgörelse i Pohlens moraser. Sturzen-Becker 1: 151 (1845, 1861). Lagerlöf HomOd. 18 (1908).
2) jur. till 1 b: förslösande (av egendom l. ägodelar); numera bl. vid utläggning av GB 11: 3, 4 i 1734 års lag. Schmedeman Just. 704 (1678). Är gäld af mannens, eller hustruns särskildta vållande och förgiörelse tilkommen. GB 11: 4 (Lag 1734). Olivecrona LagbGift. 168 (1851). Chydenius FinÄktR 213 (1915). LbRättskLandsf. 2: 151 (1924).
4) (numera med ngt ålderdomlig l. folklig anstrykning) till 5: förtrollning, förhäxning. Lind (1738). 1MinnNordM XII. 2: 6 (1885). Ett skyddsmedel mot sjukdomar och allehanda ”förgörelse” är det s. k. ellakorset. 2NF 33: 1198 (1922). —
FÖRGÖRING, r. l. f. särsk.
2) (numera med ngt ålderdomlig l. folklig anstrykning) till 5: förtrollning, förhäxning. Under vigseln, bör bruden hafva silfverpenningar i sina skor, hvarigenom hon .. tryggas mot förgöring. Rääf Ydre 1: 115 (1856). Suneson GGrund 113 (1926). —
FÖRGÖRNING, r. l. f. särsk.
2) (†) till 3: fördrivning (av foster). Pär Svenssons i Ekesjö och hans fästepiga Karin Elffzdotters saak, som haffve besökt een signerska om sitt barns förgörning, och förgjort tu sine barn. RP 6: 627 (1636). Schulthess (1885).
3) (numera med ngt ålderdomlig l. folklig anstrykning) till 5: förtrollning, förhäxning; ngn gg bildl. Maleficia och förgörningar. Tegel E14 14 (1612). ”Flygrönn” .. ansågs hafva en underbar kraft mot all slags förgörning och trolleri. Lovén Folkl. 182 (1847). Skalden fick lifvets trollspö i sin hand! .. Men den som svänger trollspöet får sjelf vara fri från all förgörning. Hvart bär annars leden? VL 1897, nr 275, s. 3. Linderholm Häxpr. 1: 13 (1918). särsk. (†) i uttr. bära förgörning på (å) ngn, ”förgöra” ngn. En Criminal saak, angående den förgiörning som å Nämbdemannen Påfwel Nillsson är buren. VDAkt. 1706, nr 374.
Spoiler title
Spoiler content