publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a β) FÖR-HÅNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (i högre stil, numera mindre br., Psalt. 39: 9 (1536; i konkretare anv.), Lönnberg Sigtr. 64 (1892)); -are (tillf., Ling As. 79 (1833), Cygnæus 5: 333 (1877)). [liksom d. forhaane efter mnt. vorhonen l. t. verhöhnen] (i sht i skriftspr.) (i hög grad) håna, smäda, begabba. LPetri 1Post. Förspr. 5 a (1555). Förhånande skämt. CGvBrinkman (1824) hos Wachtmeister Brinkman 19. Han .. var .. misshandlad och förhånad. Franzén Pred. 4: 77 (1844). De vackraste prov på trohet mot fosterlandet förhånas. Hedin 2Varn. 11 (1914). Det beredde honom ett nöje att förhåna sig själv. Malmberg Fisk. 227 (1919). —
(II 3) -HÅRDA, v. [jfr FÖR-HÅRDNA, -HÄRDA] (†) göra hård; anträffat bl. i bildl. anv. (Arkaismer) som möjligtvis uttänja och förhårda uttrycket. AJourn. 1813, nr 31, s. 3. —
1) intr.: bliva hård; äv. bildl.: stelna, ”förbenas”; företrädesvis i p. pf. ss. adj. VetAH 1757, s. 95. En förhårdnad konfessionel kyrkotheologi. Klockhoff ESkr. 256 (1866). En gång när nutidens unga sanningar förhårdnat till dogmer. Heidenstam Col 171 (1888). Om modermunnen är förhårdnad. Löwegren Hippokr. 2: 276 (1910).
2) (föga br.) tr.: göra hård, komma att hårdna; äv. bildl. Atterbom Siare 5: 503 (1849; bildl.). Eruptiva massor .., som vid sitt frambrytande förhårdnat en del af siluren. Ymer 1913, s. 438. —
-HÅRDNAD040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [vbalsbst. till FÖR-HÅRDNA] i sht med. o. veter. om det förhållandet att (delar av) organ (ofta efter inflammationsprocess) mist sin mjukhet och elasticitet; vanl. konkret: ställe i kroppen där dylik förhårdning ägt rum, gm förhårdning uppkommen bildning; induration; jfr FÖRHÄRDELSE 1. En .. förhårdnad af huden (har) ägt rum. Hygiea 1853, s. 112. Att uppmjuka förhårdnaden och bringa varbildningen i gång. Odenius 2Celsus 312 (1906). —
-HÅRDNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [vbalsbst. till FÖRHÅRDNA] förhållandet att förhårdna; äv. konkret om ngt förhårdnat; särsk. med. o. veter.: förhårdnad. Lundberg HusdjSjukd. 431 (1868). Förhårdning af öronvaxet. Rossander Disqué 307 (1897). Stundom finnes uti (ishavsleran) .. ett slags förhårdningar, .. de s. k. marlekorna. Uppl. 1: 37 (1902). Med lifmodern förbundna ömmande förhårdningar i underlifvet bebåda snar fara. Löwegren Hippokr. 1: 529 (1909). —
-HÄCKLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. (mindre br.) till II 1 a β: (i hög grad) häckla, tadla, ”hacka på”; nästan bl. i p. pf. ss. adj. Den av mången förhäcklade ”Kleinkunst”, som kallas ”manskvartett”. SvD 1922, nr 112, s. 8. —
(II 1 a β) -HÄDA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else. [jfr ä. d. forhæ] (numera bl. ngn gg arkaiserande i religiöst spr. l. i därav beroende stil) i hög grad häda, begabba, bespotta, göra spe av, skymfa, smäda; ss. vbalsbst. -else förr stundom i konkretare anv., om hädiskt l. hånfullt l. smädligt yttrande. Han haffuer förhädhat gudh. Mat. 26: 65 (NT 1526). Mykin annen förhädhelse sadhe the till honom. Luk. 22: 65 (Därs.). Hwem haffuer tu förhädt och försmädt? Jes. 37: 23 (Bib. 1541). Vanärad står jag här, förhädd och sårad. Hagberg Shaksp. 3: 9 (1848). Högberg JesuBr. 1: 219 (1915). —
(IV) -HÄDELIG. (†) hädisk, hädande, smädande. AAAngermannus VtlDan. 96 (1592). At hon intet wile mer kasta mig sadana för hädeliga ordh före. Horn Lefv. 66 (c. 1657; rättat efter hskr.). —
(II B) -HÄFTA, -ning. [efter t. verhaften; jfr ä. d. forhafte, forhæfte] (†) häkta, fängsla; äv. bildl.; ss. vbalsbst. -ning, konkretare: fängsligt förvar. Tagas i förhäftning. Loenbom SvArch. 2: 64 (1624). Lefwa .. i Boyor förhäfftat af een öfwerträfflig Skönheet. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). —
(II B) -HÄKTA, v. [jfr sv. dial. häkta, hindra] (†) hindra. VRP 1678, s. 202. (Han har icke) warit förhäcktad el. förbuden, sit vppehälle redel. söka, och sit handtwärk bruka. Därs. 1715, s. 98.
Spoiler title
Spoiler content