SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1927  
FÖRHÅLLNING 3r~hol2niŋ l. 3r~ l. förhol4niŋ l. fœr-, sbst.3 (sbst.1 o. sbst.2 se under FÖR-HÅLLA, v.1, resp. FÖRHÅLLA, v.2), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[efter t. vorhalt, vbalsbst. till vorhalten i bet. ’vara, räcka' (se FÖR-HÅLLA, v.1). — Jfr FÖREHÅLLA, v.1 8]
mus. om stämföring där en l. flera, vanl. på stark taktdel fallande toner ligga kvar l. uthållas från ett föregående ackord i ett efterföljande o. där bilda en tillfällig diatonisk dissonans för att därefter gm fortskridning upplösas i detta senare ackord; stundom i överförd anv. om stämföring där en l. flera, vanl. på stark taktdel fallande toner utan förberedelse bilda dissonans i ett ackord o. förmedla övergången till ett följande; äv. konkret: ton(er) bildande förhållning, dissonans uppkommen gm förhållning. Envallsson MusLex. (1802). Förhållningen inträder på stark taktdel och upplöser sig på svag. Wegelius Musikl. 1: 129 (1888). Förlängda vexeltoner .., hvilka i några läroböcker hänföras till förhållningar. Därs. 135. De sköna förhållningarna, den lugna polyfona gången i alla stämmor. VL 1894, nr 243, s. 3. Det står visserligen pp., hvilket icke hindrar, att förhållningarna skola markeras. PT 1901, nr 241, s. 3.
Spoiler title