publicerad: 1928
FÖRTRÄFFLIG förträf4lig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förträ`ffligg Dalin), ngn gg (arkaistiskt l. vard., emfatiskt) FÖRTRÄFFELIG0400, i Sveal. äv. 0302 (förträ´ffelig Weste), förr äv. FÖRDRÄFFLIG, adj. -are. adv. = (†, Girs E14 44 (c. 1630), Livin Kyrk. 117 (1781)), -A (†, Wollimhaus Ind. (1652), Rhyzelius Ant. 61 (c. 1750)), -EN (numera bl. i högre stil, ålderdomligt, Gyllenius Diar. 248 (c. 1670), Östergren (1924; anfört ss. förekommande i skriftspr. o. mindre ofta)), -T (Sahlstedt (1773) osv.).
Ordformer
(-dreff- 1620—1698. -dräf(f)- c. 1630—1698. -tref(f)- 1635—1793. -träf(f)- (-traeff-) 1635 osv. -elig(h) 1620—1881. -lig(h) 1635 osv. -(e)li 1678—1721 (: -träfflin, adv.). -(e)ligit, n. sg. o. adv. 1635—1781)
Etymologi
[liksom d. fortræffelig av t. vortrefflich, till ä. t. vortreffen, överträffa; jfr holl. voortreffelijk; jfr FÖR- I 6. Formerna -dräff- (-dreff-) osv. bero, liksom ä. d. fordrefflig, på invärkan från mnt. vordrepe(nt)lik. Jfr DRÅPLIG, DRIFTIG II, TRÄFFLIG]
1) (†) ansenlig, stor, väldig, betydlig, ofantlig. (År 469 e. Kr.) ledh Constantinopel en förtreffligh Skadha aff Eeldzwådha. Schroderus Os. 1: 809 (1635). En förträffelig storm. VDAkt. 1724, nr 532 (1721). Det skulle förskaffa Hans Maj:t ett förträffeligit anseende hos hela verlden. Nordberg C12 1: 284 (1740). Sahlstedt CritSaml. 242 (1759). — särsk. ss. adv.: i hög grad, oerhört, övermåttan, väldigt, ofantligt, mycket. Then Danska Krijgzmachten som tå sades wara fördräffelig starck. Girs E14 44 (c. 1630). Om morgonen regnade fördreffelighen. Gyllenius Diar. 248 (c. 1670). Jag blef kär, alldeles förträffligt kär. Ahnfelt StudM 1: 229 (1857). Si så förträffligt arger han åter kan vara! Topelius Planet. 1: 27 (1889).
2) som utmärker sig gm ovanligt l. synnerligen goda egenskaper, ypperlig, präktig, synnerligen l. utomordentligt god l. värdefull; om person ofta med tanke på utmärkthet i ngt visst avseende l. i utövande av ngn viss värksamhet o. d.; ss. adv.: på ett utmärkt sätt, utmärkt, synnerligen l. utomordentligt godt l. väl l. bra. En förträfflig lärare. Han är förträfflig som lärare. Wollimhaus Ind. (1652). Ehuru fördreffeliga dhe framfahrne Tijder och warit. Wexionius Sinn. 2: 2 a (1683). En förtrefflig Medicus. Roberg Beynon 145 (1697). Scaliger dhen Lärda Mannen .. (skriver) i sitt fördreffliga Wärck (att osv.). Rudbeck Atl. 3: 755 (1698). (Pisangerna) smaka förträfligen, men ha aldeles icke något lockande utseende. Wallenberg Gal. 241 (1771; uppl. 1921). Vänskapen för denna förträffliga man har för visso ej öfverdrifvit teckningen. Leopold 3: 393 (1816). Den .. från 1736 gällande lagen var .. förträfflig på sin tid. Oscar I Straff 25 (1840). Fru Kinmanson var, såsom alltid, förträfflig (som en av de uppträdande i Ibsens Rosmersholm). Wirsén Krit. 86 (1887, 1901). Han redde sig förträffligt. De Geer Minn. 2: 75 (1892). — särsk.
a) i numera obr. anv. (jfr b, c). Then fördreffelighe och Högtvplyste Apostel S. Paulus. Hambræus Erasmus A 1 a (1620). (Karl den store) war en förtreffligh Hielte, en mächtigh Konung. Schroderus Os. 2: 477 (1635). En så hög upmuntran lärer upväcka Hiärnar, som bättre förtiäna ditt förträffeliga bifall. Dalin Arg. 2: nr 52, s. 3 (1734; uppl. 1754: oskattbara). Färgorne af .. (fågelns) fjädrar utanpå äro förträffelige. Kalm Resa 2: 330 (1756). (I vår bostad) hade vi den förträffligaste trefnad på tre man hand. Svedelius Lif 468 (1887).
b) (†) om person, åtföljt av en av prep. i inledd bestämning; särsk. i uttr. göra sig förträfflig i ngt, utmärka sig i ngt. (Kejsar Lotharius) hafwer warit en tapper Krijgsfurste, förträffligh vthi Wapn. Schroderus Os. 2: 645 (1635). När man dem som sig uti Konster förträffelige giordt väl belönar, är man försäkrad der om, at (osv.). Ehrenadler Tel. 110 (1723). En täck Flicka, beklageligen lika dum som förträffelig i utseende. Posten 1769, s. 720.
c) (†) om sak, närmande sig bet.: upphöjd, hög, sublim. Då man i allmänhet erfar något stort och förträffeligt, blir man betagen. CAEhrensvärd 51 (1782). Ett förträffligt, ett skönt, som oberoende af all utveckling i tiden förblifver för alla tider lika förträffligt. SKN 1843, s. 59.
Avledn.: FÖRTRÄFFLIGHET, r. l. f. till 2.
a) abstr.: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara förträfflig; förr äv. konkretare: förträfflig egenskap. Dahlberg Dagb. 43 (c. 1660; uppl. 1912). Alla the förtrefligheter som thesse Män, om hwilka här talas, hafwa hafft fram för andra. Peringskiöld Wilk. 2Föret. A 4 b (1715). Melin Pred. 1: 88 (1844). Engelsmännens säkerhet på sina egna seders förträfflighet. Nilsson FestdVard. 33 (1925). jfr KONSTNÄRS-, REGENT-FÖRTRÄFFLIGHET.
b) konkret.
α) (tillf., skämts.) i uttr. eders förträfflighet, ss. tilltal. Tjenare, Eders Förträffelighet! Bellman 2: 32 (1769).
β) (i sht vard., mindre br.) förträfflig sak. Förnuftet och ordningen äro .. stora förträffligheter. Leopold 4: 127 (c. 1820). (Kyparen) yfdes öfver sitt hotells förträffligheter. Retzius Sicil. 38 (1892).
Spoiler title
Spoiler content