SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
FÖRTRYTA förtry4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtry´ta Weste; förtry`ta Dalin), v. -er, -tröt, -tröto, -trutit, -truten (se FÖRTRUTEN, p. adj.) ((†) ipf. -treet Petreius Beskr. 2: 51 (1614), RP 6: 504 (1636). -trätt Petreius Beskr. 2: 12 (1614)); se för övr. TRYTA. vbalsbst. -ANDE o. -ELSE, se avledn.; -ARE
Ordformer
(†, i bet. II a β, Linc. C 2 a (1640), Muræus Arndt 1: 16 (1647)).
Etymologi
[fsv. forthryta (i bet. I 1, 2), liksom d. fortryde väsentligen en ombildning av mnt. vordrēten (t. verdriessen) i anslutning till TRYTA, med vilket den senare leden i mnt. vordrēten o. det motsv. t. verdriessen (av ett urgerm. þriutan) är formellt identisk; med avs. på bet. kan jämföras äv. got. usþriutan, falla besvärlig, besvära, feng. a-þréotan, trötta, bliva led på (ngt). Jfr FÖRTRETA. — Formerna -treet, -trätt i ipf. bero på anslutning till FÖRTRETA]
I. med sakligt subj. l. opers.; numera nästan bl. opers. med efterföljande att-sats (l. villkorssats o. d.) l. med sakligt subj. av allmän natur (ett pron. i n. sg. l. liknande uttr.), i sht förr äv. med subj. med bestämd bet.
1) (†; jfr dock slutet) vara (ngn) motbjudande, vara l. falla (ngn) besvärlig l. tröttsam l. led, trötta (ngn); anträffat bl. i förening med negation. Thet iach idher iw alt thet samma scriffuer thet förtryter migh intit. Filipp. 3: 1 (NT 1526; Bib. 1917: räknar jag icke för något besvär). Swedberg Schibb. 52 (1716). — särsk. i uttr. (icke) låta sig (ngt) förtryta l. låta (ngt) förtryta sig (jfr 2 b), (icke) undandraga sig (ngt), äv.: (icke) förakta l. försmå (ngt); med efterföljande inf. äv.: (icke) förtröttas (att), (icke) låta avhålla sig l. avskräcka sig från (att), äv.: (icke) dröja (att), äv.: (icke) akta för rov (att); numera bl. ngn gg (ålderdomligt) abs.: (icke) låta sig förtröttas l. avskräckas, (icke) låta sig bekomma. Apg. 9: 38 (NT 1526). Så at .. the aff Adelen och Ridderskapet, icke .. läto sigh förtryta (dvs. icke försmådde) kyrkionnes embete. LPetri 3Post. 110 a (1555). Ängeländaren låter seig inte förtrijta att taa änu esom offtast skepp ifrån hålländaren oaktandes fredsfördraget. Ekeblad Bref 1: 365 (1654; rättat efter hskr.). Prof. Beronius lät sig icke förtryta, at .. med vidlöfftigare uttydning i liuset sättia vissa talesätt. CClingenberg (1741) hos Fries 2Linné 1: Bil. 34. (Sv.) icke låta ngt arbete förtryta sig (lat.) nullum laborem recusare. Cavallin (1875). Prästen lät sig ej förtryta. Han läste ut (osv.). Högberg Vred. 1: 199 (1906).
2) (numera nästan bl. i skriftspr., i sht i vitter stil) väcka harm l. förtrytelse l. förbittring l. vrede l. missnöje l. misshag hos (ngn); göra (ngn) ond l. förargad, harma, förarga (ngn), förr äv.: komma (ngn) att känna sorg l. smärta l. ledsnad, göra (ngn) ledsen, gå (ngn) till sinnes. Ath them schulle fortrytha om han komme meedt mykit folk. GR 2: 94 (1525). Migh förtryter Iacobs höghferd. Am. 6: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: är mig en styggelse). Thet vi haffve taghit skantzen igen, förtryter Konungen i Danmark. RP 7: 411 (1639). Så blifver doch (om vi tåligt lida) hvad oss förtrytt / I idel honung sidst förbytt. Kolmodin Dufv. 75 (1734). En fred, så ärelös, har oss förtrutit. CVAStrandberg 1: 91 (1848). Jämn till lynnet, brusade han icke upp, om något förtröt honom. Ymer 1910, s. 299. — särsk.
a) (†) opers. med bestämning inledd av prep. om, betecknande föremålet för harmen osv. Migh förtryter om them, at the sigh emoot tigh settia. Psalt. 139: 21 (Bib. 1541). Rosenfeldt Vitt. 155 (c. 1690; efter Psalt. 139: 21).
b) (numera föga br.) i uttr. icke låta sig (ngt) förtryta l. låta (ngt) förtryta sig (jfr 1 slutet o. under c), icke bliva harmsen l. förbittrad l. förargad osv. (över ngt), taga (ngt) med jämnmod. GR 9: 250 (1534). Låter idher nu icke förtrÿta thet, / Om wÿ någe longsam handle här medh. Holof. 2 (c. 1580). Cavallin (1875). Östergren (1924).
c) (numera föga br.) övergående i bet.: komma (ngn) att känna ånger över l. ångra (ngt); jfr II a α. Skole wij icke heller lathe oss thet ångre eller förtrythe, att wij haffwe Hans nåde nogett gott bewist. GR 15: 626 (1543); jfr b. Ihre (1769). (Sv.) Det förtryter mig att jag gjort det: (lat.) poenitet. Lindfors (1815).
d) (†) övergående i bet.: väcka avund l. missunnsamhet hos (ngn); jfr II a β. Psalt. 73: 3 (Bib. 1541). Det förtryter dem in i Siälen at andre skola hafva nöije i verlden, och de måste vara utan. Lagerström Tart. 10 (1730). (Sv.) Min lycka förtryter honom, (t.) er beneidet mich um mein Glück. ÖoL (1852).
II. med personligt subj.
a) (numera bl. i vitter stil) tr.: känna harm l. förtrytelse l. vrede l. förbittring l. missnöje l. misshag över (ngt), harmas, vredgas, förarga sig över (ngt); förtycka l. misstycka (ngt); förr äv.: känna sorg l. smärta l. ledsnad över (ngt), vara ledsen för (ngt); numera bl. med obj. bestående av att-sats l. villkorssats o. d. (förr äv. inf. l. obj. med inf.) l. sakligt obj. av allmännare natur (pron. i n. sg. l. liknande uttr.), förr äv. med sakobj. med bestämd bet.; i bet. β äv. ngn gg abs.; förr äv. intr. med bestämning inledd av prep. l. (ut)över; i sistnämnda anv. äv. med bestämning betecknande person. OPetri MenFall B 2 a (1526). The Swenske förtrute, / At the sijn trooheet intit gott åtnute. Svart Gensv. I 6 a (1558). Hornn besvärer sigh och förtryter derutöffver, att (osv.). OxBr. 5: 26 (1613). Sedan wore någre som förtrute sigh wara förbij gångne. RARP 4: 339 (1650). Huru kan tu förtryta på them som tigh förtala? Preutz Kempis 257 (1675). (Min själ) har ofta förtrutit at den dagen drögt så länge då hon finge biuda sin fattiga värd (dvs. kroppen) farväl. Mörk Ad. 1: 383 (1743). Han var omgifven af .. vänner, som skulle förtryta hans fall. Dens. Th. 3: 349 (1758). Palmblad Nov. 1: 196 (1840). Hon .. var skrämd att vara där och förtröt, att hon kommit dit. OoB 1917, s. 155; jfr α. — särsk.
α) övergående i bet.: ångra (ngt); jfr I 2 c. KOF 1: 190 (1575). Then som framfoos wil och hastigt henne (dvs. törnrosen) bryta / Han sargar sig och må sin Dierfhet wäl förtryta. Spegel GW 286 (1685). Han lärer ganska tidigt ha förtrutit sitt val av yrke. Wulff WTGnosspelius 12 (1888). WoH (1904).
β) (†) känna avund l. missunnsamhet över (ngt), avundas (ngt l. ngn); jfr I 2 d. GR 9: 192 (1534). Dhen ena tiggiaren (plägar) förtryta på dhen andra. Grubb 590 (1665). Förtryta öfver en annans lycka. Ihre (1769). Hvarandras välstånd vi alltför mycket förtryta. Sehlstedt 2: 72 (1857, 1862). (Min dotter) Sara hon förtröt — förstås (näml. att jag arbetade för min pojke). Benedictsson Peng. 14 (1885).
b) (föga br.) i pass. med intr. bet., förr äv. refl.: känna harm l. förtrytelse l. vrede l. förbittring (över ngt), harmas, förarga sig (över ngt). (Sv.) Förtryta sig, (lat.) Indignari. Schenberg (1739). Borgaren (kan) aldrig .. heligt förtrytas. GHT 1924, nr 54, s. 3.
Avledn.: FÖRTRYTANDE, n. (†) till I 2, II: förtrytelse, harm, vrede. HSH 3: 261 (1747). Bælter JesuH 2: 62 (1756).
FÖRTRYTELSE, r. l. f. [jfr d. fortrydelse]
1) till I 2, II: harm, vrede, förbittring, förargelse, (starkt) missnöje. Känna förtrytelse över ngt. Väcka ngns, allmän förtrytelse. Dölja, lägga band på sin förtrytelse. Till min stora förtrytelse. Lind 1: 1646 (1749). Med förtrytelse hörde han omtalas, huru (osv.). Fryxell Ber. 3: 10 (1828). Brefvet väckte .. vid dess uppläsande ej ringa förtrytelse. Annerstedt Rudbeck Bref XCVIII (1899).
2) (†) till I 2 c, II a α: ånger. Alnander Sal. 71 (1771). På felen (följer) förtrytelse, bekännelse och bön om förlåtelse. Schartau UtkPred. 38 (1800).
3) (†) till I 2 d, II a β: missunnsamhet, avund. Wollimhaus Ind. (1652; med hänv. till missunnelse). Den menskliga afunden kan .. sträcka sig ända till en förtrytelse att andra menniskor blifva delaktiga af det man sjelf icke värderar. Thomander Pred. 2: 546 (1849).
FÖRTRYTLIG, adj.; adv. -a. (-lighen, sg. f. 1536. -igit, n. 1766) [jfr d. fortrydelig] (†)
1) till I 2: som väcker förtrytelse, harmlig; jfr FÖRTRETLIG 1. Een oliuflig (dvs. ovänlig, kärlekslös) gåffua är förtrytlighen. Syr. 18: 18 (1536). Mest förtrytligit är, at blifva af stympare spottad. Nicander GSann. 43 (1766).
2) till I 2 d; anträffat bl. ss. adv.: missunnsamt, avundsjukt. Du Fattige .., som .. / .. förtrytliga ser din Nästas lyckliga välgång. Nicander Minn. 52 (1769).
FÖRTRYTSAM, adj.; adv. -t.
1) till II: som känner l. röjer förtrytelse (över ngt); harmsen, förargad, missnöjd, förtretad; numera i sht om min, åtbörd, röst o. d. samt ss. adv. Förtrytsamt tillbakavisa en beskyllning. Lind (1738). (Dvärgarna) gjorde förtrytsamma miner. VFPalmblad i PoetK 1816, 2: 14. Den tappre hörde halft förtrytsam orden. Runeberg 2: 116 (1848). Hallström DödFall. 62 (1902).
2) (†) till II a β: missunnsam, avundsjuk. Lind (1738). Schulthess (1885).
Avledn.: förtrytsamhet, r. l. f.
1) till FÖRTRYTSAM 1: förtrytelse, harm, förargelse, missnöje. HSH 9: 152 (c. 1750). Hvad vållar ditt hjärtas förtrytsamhet, min son? Lundegård DrMarg. 1: 232 (1905).
2) (†) till FÖRTRYTSAM 2: missunnsamhet, avund. Lind (1749). Förtrytsamhet öfver andras lycka. Lehnberg Pred. 3: 45 (c. 1800). Schulthess (1885).
Spoiler title