publicerad: 1924
FATTAS fat3as2, v. dep. -ades ((†) sup. -as Luk. 22: 35 (NT 1526), Nordenflycht QT 1745, s. 66. -at Petreius Beskr. 3: 16 (1615)).
Ordformer
(fatt- Luk. 22: 35 (NT 1526) osv. — fat- GR 6: 276 (1529), Ihre (1769; jämte fatt-). — fått- HH XVIII. 2: 78 (1690))
Etymologi
[fsv. fattas, fatas, motsv. d. fattes, nor. dial. fattast, av fsv. fat, ä. d. fat, isl. fátt, n. sg. till FÅ, adj.; jfr äv. isl. fættask, minskas]
1) saknas, brista, felas, icke finnas, vara borta; med indir. obj.: ngn l. ngt saknar l. lider brist på ngt; särsk.: vara l. föreligga (en så l. så stor) brist (i ngt), ännu erfordras (så l. så mycket) för att ngt skall uppgå till ett visst mått o. d. Där fattades ingenting, där var fullt upp av allt. Utfylla vad som fattas. Det fattades folk till att utföra arbetet. Det fattas några kronor i hundra. Mycket fattas ännu i hennes utbildning. Ersätta med flit vad som fattas i begåvning. Föga fattades l. det fattades föga l. icke mycket (i att osv.), det var nära, icke långt ifrån (att osv.). Klockan fattas fem minuter i tre. Hwar nw någhrom ibland idher fattas wijszdoom, bedhie aff honom som geffuer. Jak. 1: 5 (NT 1526). Fattis ider än nu peninga, szå scriffuer oss ther vm tiil. GR 9: 262 (1534). Herren är min heerde, migh skal intet fattas. Psalt. 23: 1 (Bib. 1541). Ther .. lärare fatas, som kunna straffa willfarelser. OMartini Pred. A 3 b (1606). Mån styrka, eld och smak i Quinno-skrifter fattas? Nordenflycht Fruent. 23 (1762). (Man bör) värdera hvad som fins / och ej endast hvad som fattas. Tegnér (WB) 2: 42 (1810). Det fattades honom icke mod. De Geer Minn. 2: 186 (1892). LoW Förord 41 (1911). — särsk.
a) [jfr FELA, v.1 1 a] (†) opers. med bestämning inledd av prep. på, betecknande det som fattas (l. varav ngt fattas). Att ther inthet på theris gode wilie fattes. GR 18: 434 (1547). Intet fattades dem på Gull och Godz. Rudbeck Atl. 3: 498 (1698). Det fattades Missionären icke på tilfälle, at öfva tålamod. Oldendorp 2: 545 (1788).
b) (†) övergående i bet.: taga slut, tryta. Then skatt j himmelen som aldrigh fattas. Luk. 12: 33 (NT 1526). Verelius 76 (1681).
c) (i sht vard., emfatiskt, ofta ironiskt) i uttr. det fatta(de)s bara l. skulle bara fattas (att), det är (l. var) blott detta som behövs (behövdes) för att råga måttet l. ”sätta kronan på värket”; nu är det ”riktigt färdigt”; äv.: det kan aldrig komma i fråga (att), han (osv.) skulle bara våga (att). Jo, det fattades bara det! Det fatta(de)s bara att han nu skulle dra sig undan. Det fattas endast, att hans magnificens hade för fullständighetens skull förklarat mig rent af ärelös. Tegnér (WB) 3: 180 (1818). Kammarherrn. Nu skall du inte ta så häftigt vid dig för min skull. Konsuln. För din skull? Jo, det fattades bara. Michaelson Ungk. 185 (1892). Hennes extravaganta Paris-sejour? Jo, det skulle bara fattas, att jag betalar den! Högberg Frib. 364 (1910).
d) (†) opers. i uttr. det fattas ngn på ngt, övergående i bet.: ngn finner brist l. fel hos ngt; jfr FELA, v.1 1 d. Om noger fattas nogit paa mester michelss predican maa han tala honum tiil. GR 3: 100 (1526).
2) vara ngt fel l. ngn brist l. ngt mankemang (med ngn l. ngt), icke vara ss. det bör med (ngn l. ngt); i sht i fråga om hälsotillstånd, sinnesstämning o. d.: ”gå åt” (ngn), ”vara fatt” med (ngn); vanl. med indir. obj., mera sällan abs.; jfr FELA, v.1 2. Det måtte fattas dig någonting; du ser så blek ut. Hon vet inte själv vad det är som fattas henne. Her moens iohansson måg lathe böthe (farkosten) om then nogit fatas. GR 6: 276 (1529). När hann nu såg sin Frende Olof swella af wrede, frågade hann hwad honom fattades? Reenhielm OTryggv. 20 (1691). Men hvarför då så tyst? — hvad fattas, lilla vän? Leopold 1: 423 (1814). Hvad fattas det fingret ditt? Nyblom Twain 2: 34 (1874).
3) (numera bl. ngn gg starkt vard., i sht i bygdemålsfärgat spr.) sakna, lida brist på (ngt). Huem som någet hade delade krutt med them andre som fattades. Brahe Kr. 47 (c. 1585). Han .. fattades huarcken ööl eller tuback. EkenäsDomb. 1: 166 (1652). Att hon icke sjelf kommer att fattas det nödvändiga. Schartau UndBarn 10 (c. 1820). I Elmhult .. bodde en gång en bonde, som aldrig fattades pänningar. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 251.
Spoiler title
Spoiler content