publicerad: 1924
FATTIG fat3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(fat(h)ig 1521—1688. fatiig 1537. fattig 1522 osv. fatti 1707—1912. fattug 1667. fattög 1673)
Etymologi
[fsv. fatöker, fat- (t)igher, fa(t)tiker, eg.: som har litet att taga av, motsv. d. fattig, isl. fátækr; av fsv. fa, litet, ringa (se FÅ, adj.), o. töker, som kan l. får taga, adj. till taka, taga (se TAGA)]
1) som lever i små ekonomiska omständigheter, som ”har det smått”; som blott l. knappast äger det nödvändigaste för livets uppehälle; mindre bemedlad, obemedlad, medellös, behövande; stundom närmande sig bet.: utarmad, utblottad, nödställd; äv. i allmännare anv., om institution, land o. d. En fattig studerande. Född av fattiga föräldrar. Han kom från ett mycket fattigt hem (jfr f β). Fattig, men stolt. Den fattiga(re) befolkningen. De fattigare klasserna. Thet war .. en fatigh man benempdt Lazarus. Luk. 16: 20 (NT 1526). Han är så fattig at han intet en gång äger råcken på kroppen. Modée FruR 58 (1741). Vårt land är fattigt, skall så bli / För den, som guld begär. Runeberg 2: 3 (1847; om Finland). Han var i mindre goda ekonomiska omständigheter, obemedlad, ja, fattig. HLilljebjörn Hågk. 1: 109 (1865). Fattigt folk. De Geer Minn. 1: 68 (1892). — jfr BAR-, BLÅ-, BOTTEN-, ROT-, UT-FATTIG m. fl. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr., t. ex.: Fattigh Frijare får snart korgen. Grubb 204 (1665). Fattigh man kokar sin Kåål i Watn. Därs. Fattigh mans Korn wäxer altijdh tunnt. Dens. 206. Ingen så fattigh som födder. Dens. 396; jfr: Ingen så fattig, som då han föddes. Granlund Ordspr. (c. 1880). Små sår och fattiga föräldrar skall man icke förakta. Fredlund Dahlgren 226 (efter handl. fr. 1822).
b) med begreppet av fattigdom förstärkt gm jämförelser. Så fattig som en kyrckioråtta. HSH 6: 197 (1712). Fattig som en lus. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). Fattig som en skåpråtta. Blanche Våln. 430 (1847); jfr SKÅP-FATTIG. Fattig som en komminister. MinnVgl. 172 (1900).
c) obetonat, ss. best. till sbst. som betecknar ngn l. ngt som i sig själv har egenskapen att vara fattig; stundom övergående i bet. 3 a o. 5. En fattig stackare. Ödmann Hågk. 94 (c. 1805; uppl. 1918); jfr 5. En fattig hjälppräst på landet. Östergren (1920); jfr 3 a.
d) i substantivisk anv.; i sht i sg. best. (i totalitetsbemärkelse) l. i pl. Rijke och fattighe moste wara jbland hwar annan, Herren haffuer giordt them alla. Ordspr. 22: 2 (Bib. 1541). (Församlingens) sjuka och fattiga. CRNyblom i Schück o. Lundahl Lb. 1: 99 (1901). Skänk en fattig en slant! Östergren (1920). — särsk.
α) i ordspr. Dhen fattigas Jwl räcker intet til Påsk. Grubb 83 (1665). När det rägnar välling, så har den fattige ingen sked. Landsm. XI. 2: 7 (1896).
β) (föga br.) i uttr. bättre, ngn gg äv. blygsamma fattiga, ”pauvres honteux”. Han (hade) skänkt ett betydligt capital, hvaraf räntan i alla tider tillfaller såkallade bättre fattiga i Malmö. BL 16: 199 (1848). Blygsamma fattiga. SvD 1918, nr 340 A, s. 3.
e) som icke äger ngn förmögenhet. Han gifte sig med en fattig flicka.
f) i oeg. anv.
α) om tillstånd l. (ekonomiska) omständigheter o. d. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden. Karlson ÖrebroSkolH 3: ciii (efter handl. fr. c. 1640). Det blef så fattigt för oss på slutet. Almqvist DrJ 265 (1834).
β) om hus l. trakt l. stadsdel l. dyl.: som är bebodd av fattiga människor. Han vandrade omkring i de fattigaste kvarteren i staden. (Spinnkvinnor) funnos i hvarje fattig koja. BtOdlH 5: 28 (1879). En gård vid en fattig gata. Lundin o. Strindberg GSthm 161 (1880).
γ) som ger intryck av l. vittnar om fattigdom: enkel, tarvlig, torftig. (Det) gick något knapt och fattigt til hos thetta brudefolcket. Swedberg SabbRo 660 (1692, 1710). Klädningen .. såg fattig ut. Benedictsson Folkl. 136 (1884, 1887).
g) kok. i uttr. fattiga riddare, äv. grevar (med huvudtonen på substantivet), benämning på en efterrätt, i regel bestående av vetebrödsskivor i ngt slags smet; jfr ARM, adj. 4 b. Schulthess (1885). Fattiga riddare. .. Brödet skäres i tunna skifvor, samt läggas i en smet, tillredd af mjölk, ägg och mjöl, samt stekas gulbruna i smör eller kokas i flottyr. Hellman Kokb. 381 (1896). — jfr (†): Fattiga grefvar (en rätt som .. består af i grädda uppblötta skorpor med lingonmos). Wetterbergh Penning. 270 (1847).
2) i utvidgad l. bildl. anv. av 1: som i ngt visst hänseende är dåligt utrustad l. försedd, som har alltför litet av ngt l. förefinnes i alltför ringa mängd. Wallquist EcclSaml. 4: 505 (i handl. fr. 1724). Ingen lärdoms-gren (i biblioteket) är så fattig som den Juridiska. Porthan BrefCalonius 583 (1799). Vår jemförelsevis fattiga dramatiska litteratur. Wirsén i 3SAH 2: 704 (1887). — jfr ANDE-, BLOD-, BLY-, FOLK-, FOSFOR-, LJUS-, MULL-, RÄGN-, SKOG-, TRÄD-FATTIG m. fl. — särsk.
a) i uttr. vara fattig på ngt, hava ondt om ngt, hava (alltför) litet av ngt; opers.: det är ondt om ngt. GR 16: 373 (1544). (Jesus) War .. fattigh på wänner. Muræus Arndt 2: 117 (1648). Det är fattigt på musslor här. TurÅ 1918, s. 270.
α) relig. som känner sig i andligt avseende ringa o. behövande; ödmjuk. Salighe äro the som äro andeligha fattighe, ty ath himmelrikit hörer them till. Mat. 5: 3 (NT 1526). Ps. 1819, 217: 2.
c) om språk: som icke har tillräckliga uttrycksmöjligheter; ordfattig. Latinen .. är ett fattigt språk i sigh sielft. Hiärne Orth. 108 (1717). Altén EBokst. 8 (1797). När jag nu skall tacka dig för allt detta så känner jag språket rätt fattigt. ANyblæus (1882) i SmSkrBoströmsförb. 8: 17.
d) bärgv. om malm o. d.: av ringa metallhalt, låghaltig; jfr ARM, adj. 4 c β β'. Johansson Noraskog 2: 364 (efter handl. fr. 1656). Hårdsmält malm och fattig, slösar allenast kol. Linné Ungd. 2: 231 (1734). JernkA 1900, s. 291. — (†) (Malmen är) fattig i Sölf och rik af järn beblandat. JernkA 1898, s. 367 (1624). — jfr JÄRN-, KOPPAR-, SILVER-FATTIG m. fl.
e) torftig, mager, tunn; som har mycket litet innehåll. Kellgren 2: 76 (1790). De ämnen Pindarus behandlade, voro .. ingalunda fattiga och sterila. Tegnér (WB) 2: 354 (1816). Hans korrespondens med regeringen är altigenom fattig. FinBiogrHb. 1815 (1902). — särsk.
α) (mindre br.) om person: som har mycket litet att komma med. Lindfors (1815). Talaren måste vara mycket fattig, om han .. (vid Ps. 291: 3) saknar talämne. Ödmann AnvSkrift. 18 (1822). Sven Åkeson, så fattig i sin berättelse om den forntid, i hvilken Saxo sammanfört så många sägner. Geijer Häfd. 177 (1825). — jfr IDÉ-, TANKE-FATTIG.
β) om jordmån o. d.: mager, skral; karg. Alm. 1865, s. 37. Kolmården .. växte på fattig berggrund. Lagerlöf Holg. 2: 2 (1907).
γ) om växtlighet o. d.: mager, torftig. Linné Ungd. 2: 308 (1734). Vegetationen (i Australien) blir fattigare i den mån man nalkas Amerika. Palmblad LbGeogr. 255 (1835). Med fattig skog beväxta åsar. Höjer Sv. 1: 18 (1873).
ε) (mindre br.) i fråga om smak: tunn; förr äv.: fadd. Vätskan smakade hvarken sur eller salt, utan fattig. VetAH 1776, s. 134. Vattenglasyrer .. äro fattiga i smaken. Grafström Kond. 37 (1892).
f) tom; glädjefattig; om person: som känner sitt liv tomt o. glädjefattigt. Monger är fattigh j stoor rijkedom. Ordspr. 13: 7 (Bib. 1541). Mitt umgängeslif .. är visserligen fattigt och enformigt. Tegnér (WB) 6: 418 (1827). Gud fader ska veta, att det blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne. Dahlgren Verml. 40 (1846). — jfr GLÄDJE-FATTIG m. fl.
3) ringa, obetydlig, oansenlig, enkel; usel, eländig, ovärdig.
a) (numera knappast br.; jfr dock slutet) om person. (Gud) bewijsar sich så emoot oss som en godh och milder fadher pläghar göra emoot sin fatigha barn. OPetri 2Post. 210 (”211”) b (1530). RA 1: 336 (1544). Jag fatig tro tienare. GR 24: 568 (1554). Den ähran, som jagh som en fatigh soldatt kan meritert hafva. OxBr. 5: 67 (1613). — särsk. (i sht i kyrklig stil, fullt br.) i uttr. fattig syndare; fattig, syndig människa o. d. Jach fatigh syndogh menniskia som j synd .. född är, .. bekenner (osv.). Mess. 1531, s. B 1 a. The .. bekänna sig för fattige Syndare, och troo, at theras Synder, för Christi skull blifwa förlåtne. Kyrkol. 8: 3 (1686). De Geer Minn. 1: 28 (1892). särsk. (†) i uttr. fattig syndare ss. beteckning för livdömd förbrytare; jfr ARM, adj. 2 c. RelCur. 281 (1682).
b) om sak. Verelius Herv. Dedik. 6 (1672). En liten fattig visa. Thorild 3: 52 (1791). Det fattigaste kålhuvud skiftade och prålade på sin disk. Heidenstam Svensk. 2: 59 (1910). — särsk.
α) för att beteckna det ringa värde man (anspråkslöst) tillmäter ngt som man äger l. framlämnar. Ed. Nåd .. hafwer mina fattiga willigha tro tjenst brukat. HSH 1: 7 (1527). Herre, hör mina fattigha böön. Judit 9: 17 (Bib. 1541). Tag blott icke mina fattiga ord som allmänhetens dom. Nyblom Twain 1: 97 (1873).
β) i uttr. efter fattig förmåga, efter fattig (råd och) lägenhet, förr äv. efter fattig makt, så godt man kan (trots sin ringa förmåga). Epther war fatighe makth. GR 6: 374 (1529). (Hon) beslöt .. att skriva boken .. efter egen fattig förmåga. Lagerlöf Saga 18 (1908). Efter fattig råd och lägenhet. Upsala 1917, nr 21, s. 3.
γ) (ngt vard.) i uttr. inte veta sin fattiga råd, inte veta vad man skall taga sig till, vara fullständigt rådvill; jfr ARM, adj. 4 c α γ'. Wetterbergh Penning. 460 (1847).
4) ss. uttr. för ringaktning l. förakt.
a) för att beteckna att ngt icke gör skäl för sitt namn l. att det icke är mycket bevändt med ngt: klen, skral, slät, dålig, ynklig. Skräppa och swälta är fattig högmood. Grubb 727 (1665). Fattig ursäkt. Serenius H 4 a (1734). Det blir på längden ett fattigt nöje att ha kring sig många grannar och ingen vän. Bremer Grann. 1: 190 (1837).
b) för att framhålla att ngt finnes i (alltför) ringa antal l. mängd l. storlek l. (i fråga om tid) längd: futtig, lumpen. Dhe fattige Runsticke Jag skall af Bonden taga. VDAkt. 1704, nr 499. Man efter tjugu skott / Tre fattiga harpaltar fått. Wadman Saml. 1: 149 (1830). Han gaf mig i testamente fattiga tusen kronor. Hagberg Shaksp. 6: 287 (1849). De fattiga sommarmånaderna. Edgren Lifv. 1: 270 (1883). — jfr (†): Huar än then Christeligha församlingen skulle någhon fattigh tijdh bliffua deelachtigh aff Sacramentit, skedde henne likuel thet förtret (att osv.). LPetri DialMess. 135 a (1542).
c) om ngt som man anser så obetydligt att det icke är värdt att tala om l. göra ngn affär av: futtig. Nordforss (1805). (Det är) allenast frågan om en fattig klistring, det är alltihop! Almqvist Mål. 95 (1840). Det hundratal, som kappades om den fattiga platsen på 40 kronor (i månaden). Tenow Solidar 1: 19 (1905).
5) beklagansvärd, stackars, olycklig; bl. attributivt (ofta obetonat) l. i substantivisk anv.
a) om person (l. djur). Huruledis .. kwng Cristiern haffwer hær handlath i Stocholm .. med the ffatighe borgare. GR 1: 108 (1523). Cusin kan då alldeles skrämma slag på en fattig menniska. CFDahlgren Ungd. 2: 27 (1828). Wulff Leopardi 292 (1913). — särsk.
α) (numera föga br.) i obest. form utan artikel: stackars; i sht i tilltal l. utrop l. i apposition. Han fatigh karl icke haffuer betrösth siigh ath komma .. tiil oss. GR 2: 186 (1525). Fattigh man huru mår du. Bureus Suml. 46 (c. 1600). Tegnér 1: 237 (1841). Den rike skulle .. inte förglömma, att fattig Lasarus också hade behov av en smula förströelse. Lagerlöf Top. 205 (1920). — särsk.
α') (†) oböjl. ss. best. till neutralt sbst. (Hästen) blef så obarmhertigt medfaren, fattig kräk, at (osv.). Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). CIHallman 6 (1783). — jfr: Ack! jag vet, / Jag fattig' barn, tillräckligt nog, att (osv.). Atterbom LÖ 1: 83 (1824; sannol. förkortning av best. formen ”fattiga”).
β') [jfr motsv. konstruktion vid STACKARS] (†) ställt framför övriga bestämningsord. Fattig min Sergell som mår illa efter att ha mått i Kjöpenhamn rätt väl. CAEhrensvärd Brev 2: 182 (1797).
γ') [jfr sv. dial. fattig Per Ersson l. Eriksson, d. fattig Per Eriksen; jfr Hjelmqvist Förnamn 264 f.] (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) i uttr. fattig Per Ersson, ss. beteckning för en stackare som är illa ute. BrölBesv. 130 (c. 1670). SvSkämtlNS 4: 28 (1885; anfört från Dalsl.).
β) (vard.) i uttr. (en) fattig djävul l. fan o. d. I (dikten) Axel upptäcker .. (Brinkman) idel förträffligheter dem jag fattig djefvul aldrig anat. Tegnér (WB) 4: 191 (1822); jfr a α. En sådan fattig fan som (jag). Cederschiöld Riehl 1: 104 (1876).
γ) (i Finl.) ställt efter huvudordet: (den) stackaren. Nu haffver h. Karin fatig inthet fåår. Teitt Klag. 302 (1556). Folket glodde / På flickan fattig, som på ett spektakel. Topelius Läsn. 3: 138 (1867). Hertzberg Canth 2: 133 (1886).
δ) (†) i substantivisk anv. Atj .. welen lata finna idher milde och barmhertighe emot then fattige som epterleffuer. GR 7: 179 (1530; om en dråpare). Ack vi fattige! ack veh oss! som hafve förtiänt döden. Lagerström Bunyan 2: 11 (1727).
b) om sak. GR 1: 49 (1523). Thetta fatige rikit som så optha .. warit haffuer j .. fiende hendher. Därs. 6: 45 (1529). Så kommer där ett troll med ett otäckt snyte / och tjåfvar och tar på min fattiga kropp. Fröding NDikt. 32 (1894).
6) (föga br.) i uttr. å fattig(t) heller o. d., å fan heller, å katten heller. Är ni rädd för mig, Lind? — Rädd! Åh fattig heller! Janson Par. 184 (1900). Akta er för gubben, han funderar, tro mej, på ett rackarstreck. — Åh fattigt häller! Dens. Ön 142 (1908).
Ssgr (till 1): A: FATTIG-ALTARE. (†) jfr ALTARE 3. Wed dhe Siukas restitution til hälssan, item de dödas Begrafning, (skänkas) Penningar eller maat, som de kalla fattig altare, som strax efter Gudz Tiensten uthdelas til de fattige. VDAkt. 1716, nr 276. —
-ANSTALT~02 l. ~20. (föga br.) försörjningsanstalt för fattiga. Lanærus Försök 50 (1788). Den (ena) .. stora fattiganstalten, Stockholms stads Arbetsinrättning å Södermalm. Lundin NSthm 594 (1889). —
-AUKTION.
1) (förr) auktion varvid fattighjon bortackorderades till den som åtog sig dess underhåll för det lägsta priset. FinBiogrHb. 928 (1898).
2) bildl.: tävlan att underbjuda varandra vid beviljande av anslag l. dyl. SvMorgonbl.(A) 1914, nr 51, s. 3. SvD 1914, nr 63, s. 11. —
-AVGIFT. (numera bl. i Finl.) avgift som tillfaller de fattiga; jfr -PROCENT. Lagerbring Skr. 98 (1763). SPF 1852, s. 224. Fattigafgiften 1/8 del procent af summa inventarii. BoupptVäxiö 1858. Lundell (1893). —
-BARN. [fsv. fatigebarn] (†) fattigt barn; företrädesvis i pl.; jfr FATTIGMANS-BARN. ResolSpanmålsmagFloda 1779 20 (1770). En Undervisnings och Arbets anstalt för Församlingens Fattig-Barn. VLBibl. Brev 7/2 1814. —
-BARNMORSKA ~020. av kommunen avlönad barnmorska som avgiftsfritt biträder de fattiga. Sthm 1: 492 (1897). SD(L) 1901, nr 170, s. 2. —
-BEGRAVNING. fattig persons begravning (särsk. sådan som bekostas av kommunen). Backman Dickens Pickw. 2: 222 (1871). (Lidner) hade blifvit begrafven å Adolf Fredriks kyrkogård, men fått fattigbegrafning. Ljunggren SAHist. 2: 225 (1886). —
-BEVIS. (numera bl. i Finl.) = FATTIGDOMS-BEVIS 1; jfr -BETYG. SFS 1829, s. 303. Lundell (1893; anfört fr. Finl.). —
-BJUDNING. bjudning för fattiga; särsk. om dyl. anordnad av (fri)religiös sammanslutning l. dyl. LdVBl. 1887, nr 9, s. 3. Sthm 1: 615 (1897). —
-BRODER. (förr) fattig person som intogs å Danvikens ”hospital” o. där erhöll fritt underhåll; motsatt FRIBRODER. Hagström IVetA 1788, s. 3. Vid Danviken mottogos orkeslösa och sjuka, och deras antal uppgick år 1761 till 195, delade i tre klasser: fribröder, fattigbröder och kurhuspatienter. Sthm 1: 193 (1897). —
-BRÖD. (numera knappast br.) eg.: bröd utdelat till de fattiga; fattigunderhåll; förr äv.: tiggt bröd; jfr BETTEL-BRÖD. Lind (1749; under bettel-brodt). Fattighjonet Per Persson hade varit försumlig och motsträfvig .. men ”uteslöts ur fattigbrödet, till dess han bättrade sig.” Hagström Herdam. 1: 483 (c. 1750). WoJ (1891). —
-BÖRDA. (tillf.) fattigvårdsbörda. ”Sockenkriget”, då hvarje socken sökt från sig aflägsna fattigbördan. Aldén Medb. 2: 44 (1884). —
-BÖSSA. (i sht vid kyrkor placerad) pänningbössa för upptagande av bidrag till de fattiga(s underhåll); jfr -GUBBE 2, -STOCK. MeddNordM 1897, s. 90 (1656). 2NF 20: 529 (1914). —
-DEL. (mindre br.) (åtnjuten) andel i det av en kommun anslagna beloppet (i pänningar l. naturaprodukter) för de fattigas underhåll; fattigunderstöd. Hvar och en, som söker fattigdel, testamenterar all sin egendom till FattigCassan, efter förtekning. VDAkt. 1790, nr 235. (De) Som åtnjuta fattigdel hemma af församlingarne. (Agardh o.) Ljungberg III. 2: 180 (1857). LfF 1885, s. 279. —
-FOGDE. (fattiges fougder (pl.) BtÅboH I. 7: 39 (1635)) person som har att utöva tillsyn över fattigvården inom ett samhälle; numera särsk. (i vissa större städer) om person som har att undersöka föreliggande behov av fattigvård. BtHforsH 1: 137 (1623). PT 1910, nr 194 B, s. 2. —
-FOLK. [fsv. fatikis folk; jfr isl. fátækisfolk] fattigt folk, (de) fattiga. GR 3: 261 (1526). Fallström VDikt. 1: 15 (1891, 1899). —
-FRISKOLA~020. skola för fattiga barn; numera bl. om den år 1767 grundade Willinska skolan i Göteborg; jfr -SKOLA. GT 1788, nr 152, s. 5. DA 1824, nr 287, s. 1. Willinska Fattigfriskolan. GHT 1898, nr 120 B, s. 2. —
-FÖRESTÅNDARE. (fattighes 1627) (†) person som förestår fattigvården l. en fattigvårdsinrättning. BtHforsH 1: 160 (1627). Dalin (1851). —
-FÖRSÖRJNING.
1) (av allmänna medel bekostad) försörjning av de fattiga; fattigvård. StadgFattigvSthm 1807, s. 32. Fattighjon, som åtnjuter full fattigförsörjning. SFS 1847, nr 23, s. 5. Widmark Helsingl. 2: 23 (1849).
2) [elliptiskt för -FÖRSÖRJNINGS-ANSTALT l. -INRÄTTNING] (vard.) försörjningsinrättning. (Jag) vill .. laga att han kommer in på fattigförsörjningen. Blanche RikaM 6 (1845). —
-GRAV. grav å kyrkogård där fattiga avgiftsfritt begravas; gemensamhetsgrav. (Han) jordades .. i fattiggrafven, utan alla ceremonier. NF 9: 618 (1885). —
-GUBBE.
2) (numera bl. i Finl.) om sparbössa (särsk. fattigbössa) som hålles av en (skulpterad) figur föreställande en fattig tiggande gubbe. Lenæus Delsbo 224 (1764). Vi .. lade .. (pängarna) i stadens fattiggubbe. Hertzberg Päivärinta 3: 161 (1886). —
-GUMMA. jfr -GUBBE 1. BtOdlH 5: 78 (1880). Fattigunderstöd åt orkeslösa fattiggummor. Hagström Herdam. 4: 32 (1901). —
-GÅRD. försörjningsinrättning (på landet) där de arbetsföra understödstagarna sysselsättas med jordbruks- l. trädgårdsarbete resp. hushållsgöromål, vävnad o. d.; jfr -HUS. NerAlleh. 1871, nr 41, s. 3. Fattiggården upptager dels orkeslösa, dels arbetslösa och arbetsskygga, som kunna hållas till arbete. VL 1906, nr 234 A, s. 4. —
-HJON. person som är intagen å fattighus l. på annat sätt underhålles av fattigvården; jfr FATTIGHUS-HJON. VDAkt. 1725, nr 294. Widmark Helsingl. 2: 23 (1849). —
-HJÄLP. hjälp (understöd) åt de fattiga; särsk. om offentligt understöd åt fattig som icke försörjes å fattigvårdsinrättning; jfr -UNDERSTÖD. VDAkt. 1790, nr 398. Lilljebjörn Minn. 132 (1874). —
-HUS, se d. o. —
-HÅV. (i fråga om finländska o. ä. sv. förh.) kyrkhåv i vilken pänningbidrag till de fattiga insamlas. VRP 8/12 1739. År 1689 började ”fattighåfven” samla medel (i Sthm). PT 1900, nr 278, s. 3. —
-HÄRBÄRGE~020. (föga br.) härbärge för (husvilla) fattiga. HforsT 1863, nr 92, s. 1. Lundin (o. Strindberg) GSthm 71 (1880). —
-KASSA.
1) (allmän) kassa vars medel användas till understöd åt de fattiga; äv. om en särskild kassa vid lärovärken ur vilken understöd utdelas åt fattiga lärjungar. Gifva til fattig-cassan. Scherping Cober 1: 180 (1734). Vid hvarje Läroverk skola .. finnas en Biblioteks-Cassa samt en Premie- och Fattig-Cassa. FörslSkolordn. 1817, s. 37. SFS 1905, nr 6, s. 63.
2) (förr) om visst slags fattigvårdsinrättning. Fattigkassor, med hvilka man nu, till skilnad från fattigstugorna, brukar förstå större byggnader, i hvilka fattigvårdssamhället lemnar husrum och annat till fullständigt underhåll hörande åt dertill berättigade. NF 4: 1062 (1881). —
-KISTA. (förr) kollektkista för upptagande av bidrag till de fattiga; jfr -BÖSSA. ConsEcclAboP 351 (1659). Heinrich (1814). —
-KLASS. (numera föga br.) de fattigas l. egendomslösas samhällsklass, proletariat. Rydqvist Tid. 2: 37 (1840). Under forntiden kunde icke en fattigklass uppkomma. Agardh BlSkr. 2: 202 (1846). —
-KLUBBA. (förr) trästycke med inskurna märken för de gårdar som inom en viss socken l. dyl. hade skyldighet att deltaga i de fattigas underhåll. MeddNordM 1901, s. 47. För de fattige, som gingo på socknen, funnos fattigklubbor, äfven kallade matklubbor eller matbud, som medfördes af den sockenfattige och berättigade honom till mat och husrum 1—3 dagar på hvarje ställe. Fatab. 1913, s. 66. —
-KONKURS. PT 1905, nr 109 A, s. 3. Fattigkonkurser, d. v. s. konkurser, i hvilka anledning är att antaga, att boet icke förslår till bestridande af konkurskostnaderna. NDA(C) 1919, nr 2497, s. 5. —
(jfr 1 f β) -KVARTER. i sht i pl., om stadsdel l. dyl. som är bebodd av fattiga. NordT 1888, s. 356. Roos Skugg. 419 (1891). —
-KVINNA. (†) i uttr. fattigkvinnas örngott, benämning på växten Eriophorum angustifolium Roth. (som stundom användes av fattigt folk till stoppning i sängkläder), ängsull. Dybeck Runa 1845, s. 50 (efter handl. fr. 1645). Linder FlWiksb. 17 (1716; skrivet i tre ord). —
-KYRKOGÅRD~102 l. ~200. (del av) kyrkogård där gravplatser (avgiftsfritt) upplåtas åt de fattiga. SthmStadsord. 2: 235 (1710). Längst bort låg fattigkyrkogården, flack och vidsträckt lik en enda stor äng. Benedictsson Folkl. 165 (1887). —
-LAGSTIFTNING~020. (mindre br.) fattigvårdslagstiftning. Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia. Dahlberg (1893; boktitel). —
-LAPP m.||ig.
1) fattig (kringstrykande o. bettlande) lapp; lapskt fattighjon. GT 1788, nr 45, s. 2. I afseende på sitt lefnadssätt dela .. (lapparna) sig i Fjäll-Lappar, Skogs-Lappar, Fiskar-Lappar och Fattig-Lappar. Palmblad LbGeogr. 123 (1835). TurÅ 1911, s. 281.
2) i utvidgad anv., ringaktande om fattig person i allm.: fattig stackare. Scholander 3: 87 (1860). NerAlleh. 1871, nr 17, s. 1. —
-LISTA. (förr) förteckning över de fattiga som åtnjuta fattigunderstöd. SP 1779, s. 895. Den som undandroge sig .. erbjudet arbete skulle utstrykas från fattiglistan. Tegnér (WB) 7: 143 (1833). Hagström Herdam. 4: 492 (1901). —
-LÄKARE. läkare som huvudsakligen vårdar fattiga; förr särsk. om fast avlönad läkare som hade att lämna de fattiga fri läkarvård; jfr STADS-DISTRIKTSLÄKARE. Sparre PVetA 1777, s. 41. Sjödin StHjärt. 221 (1911). —
-MAGASIN. (förr) magasin till vilket för fattighjälp anslagen spannmål inlämnades o. vars inkomster användes till underhåll av de fattiga; jfr SOCKEN-MAGASIN. Porthan BrefSamt. 1: 34 (1780). BtRiksd. 1844—45, 8: nr 33, s. 1. UpsP 1860, nr 28, s. 1. —
-MAN, se d. o. —
-MEDEL, pl. (numera mindre br.) (pänning)medel avsedda att användas till understöd åt de fattiga; äv.: fattigunderstöd. SynodA 1: 309 (1726). De Fattige, hvilcka .. något underhåld af Fattigmedlen tilordnat blifvit. PublFattige 1733, s. 3. Ett hjon .., som åtnjöt fattigmedel. Hagström Herdam. 4: 25 (1901). —
-MEDICIN. (†) om medicin som avgiftsfritt tillhandahålles fattiga sjuka; för fattiga avsedd (billig) medicin. Då jag visar räkning för Collegium på fattig medicin. Hjelt Medicinalv. 2: 116 (i handl. fr. 1775). —
-MJÖL. (i vissa trakter) mjöl avsett till understöd åt de fattiga. Skattskyldige inom Öfver-Luleå kommun anmodas härmed att .. till vederbörande fattigvårdsdistriktföreståndare inbetala fattigmjöl för år 1893 med 5 hektogram för hvarje fyrk. Malmbgt 1894, nr 18, s. 1. —
-PERSONAL. om de fattiga som försörjas gm understöd från fattigvården. Brunius Metr. 568 (1854). AB 1890, nr 1, s. 3. —
-PROCENT.
1) (numera bl. i Finl.) gm kungl. förordning 1698 fastställd avgift som skulle erläggas till de fattigas underhåll, i Sv. utgörande (intill år 1863) en åttondels procent av kvarlåtenskapens värde i stärbhus samt därjämte (intill 1766) en halv procent av testamenterad egendoms värde; jfr -AVGIFT. ResolPrestBesvär 1786, § 7. Lundell (1893; anfört fr. Finl.).
2) (föga br.) det procentuella antalet personer som åtnjuta fattigunderstöd. Johansson Noraskog 2: 45 (1882). Fattigprocenten i .. (statarnas) kategori (är) större än i någon annan klass af jordbruksarbetare. EkonS 2: 144 (1895). —
-PRÄST. Fattigpräster, d. v. s. präster, anställda särskildt för de fattiga, finnas flere stycken i Stockholms församlingar. SD(L) 1905, nr 7, s. 4. —
-PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (numera knappast br.) = -MEDEL. OrdnSkrå 1720, s. B 2 b. Fattig-penningarna, som af Brude-Paret och Bröllops-gästerna sammanskjutas. Lenæus Delsbo 206 (1764). Fattigpenningar vid försäljning af fastigheter på ofri grund. RiksdRevStatsv. 1908, s. 434. —
-ROTE. (intill år 1924) om var särskild av de rotar vari ett fattigvårdssamhälle på landsbygden var indelat för fattigvårdens besörjande, fattigvårdsrote. Fennia XVI. 3: 55 (i handl. fr. 1761). Hedenstierna Bondeh. 78 (1885). —
-RÄTT, r. l. m. (†) Ifrån denne (stämpel-)afgift frikallas .. alla Eländigas och bewisligen fattiges Suppliquer, hwar på teknas ordet Fattigrätt. FörordnStämplPpr 1718, § 19. —
-SAKFÖRARE~0200. (fast avlönad) sakförare som har att avgiftsfritt biträda medellösa personer. GbgStadsfullmHandl. 1873, Bih. s. 1. Hufvudstadens tvänne fattigsakförare anlitades år 1889 af 511 meddellöse rättssökande. AB 1890, nr 4, s. 2. —
-SKATT. (folklig) benämning på utskylder till bestridande av kostnaderna för fattigvården. Tegnér (WB) 7: 142 (1833). De hade en .. förfärligt stor fattigskatt att dras med. Lagerlöf Troll 2: 66 (1921). —
-SKOLA. (nästan bl. i fråga om ä. förh.) skola för fattiga barn; särsk. (förr) i förb. fri- och fattigskola; jfr -FRISKOLA. Schultze Ordb. 4455 (c. 1755). Broocman Mag. II. 1: 38 (1811). Lundin (o. Strindberg) GSthm 335 (1881). —
-SOPPA. soppa avsedd för bespisning av fattiga. Kindblad (1870). Edgren Lifv. 1: 254 (1883). Östergren (1920). bildl. Det dagliga lifvets andliga fattigsoppa. Bremer Hertha 5 (1856). Heidenstam Dag. 61 (1909). —
-STACKARE. (föga br.) fattig stackare, fattiglapp (se -LAPP 2). Håll mun på er, rackarpack! Fattigstackare! Nordström Herr. 90 (1910). —
(jfr 1 f β) -STAD. (mindre br.) stadsdel som bebos av den fattigare befolkningen; mest i sg. best.; jfr -KVARTER. Östergren (1920). —
-STADGA, r. l. f. (föga br.) fattigvårdsstadga. Den första allmänna fattigstadgan, k. förordn. d. 25 Maj 1847. NF 4: 1059 (1881). —
-STOCK. (förr) vid kyrka l. dyl. uppsatt (ihålig l. med sparbössa försedd) stock vari bidrag till de fattiga(s underhåll) nedlades; jfr -BÖSSA, -GUBBE 2. VDAkt. 1716, nr 273. LoF 1873, s. 97. —
-STUGA. (fattig- 1686 osv. fattige- 1651—1688) mindre fattighus (på landsbygden). RARP 4: 636 (1651). I Soknens fattigstugu bör af dem, som något orka, spinnas garn. Salander Gårdsf. 25 (1758). Dalin (1851). —
-STUG- l. -STU- l. -STUGU-GUBBE. (-stu- c. 1820 osv. -stug- 1918. -stugu- 1832 osv.) jfr FATTIGHUS-GUBBE. ESjöberg 290 (c. 1820). —
-STUG- l. -STU- l. -STUGU-GUMMA. (-stu- c. 1790 osv. -stug- 1918. -stugu- 1854 osv.) jfr FATTIGHUS-GUMMA. Hagström Herdam. 3: 55 (cit. fr. c. 1790). —
-STUG- l. -STU- l. -STUGU-HJON. (-stu- 1870 osv. -stug- 1790—1872. -stugo- 1908—1911. -stugu- 1880 osv.) jfr FATTIGHUS-HJON. Möller (1790). —
-TIONDE. (förr) om den del av tionden som var avsedd för de fattigas underhåll (o. som i många fall skulle av bönderna behållas för att av dem själva efter godtfinnande fördelas bland de fattiga). Botin Hem. 2: 70 (1756). IllSvH 1: 478 (1877). —
-UNDERSTÖD~102. understöd som (av allmänna medel) lämnas åt de fattiga. BetFattigvRiket 1839, s. 184. De, som åtnjuta fattigunderstöd. SFS 1894, nr 48, s. 1. —
-VÅRD, se d. o. —
-VÅRDARE. person som biträder fattigvårdsstyrelse med undersökning o. prövning av fattigvårdsbehov o. övande av tillsyn över dem som åtnjuta understöd, vårdare. NF 20: 614 (1897). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. [jfr t. armenwesen] (numera föga br.) fattigvård(sväsen). Rydén Pontoppidan 569 (1766). Hoppe (1892). —
-STUGA, se A.
C (†): FATTIGES-FOGDE, -FÖRESTÅNDARE, se A. —
Avledn.: FATTIGDOM, se d. o. —
FATTIGHET, r. l. f. [fsv. fatökhet, fatighet]
2) (utom i a numera bl. ss. senare ssgsled) till 2; = FATTIGDOM 2. jfr ANDE-, FOLK-FATTIGHET, m. fl. särsk.
b) (†) till 2 e: torftighet. Akademien skall .. (kanske) falla .. genom den vanliga fattigheten af sina offentliga belöningsfester. Leopold (1823) i TegnérPpr 190.
Spoiler title
Spoiler content