GÖS jø4s, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Rajalin Skiepzb. 202(1730))
Etymologi
[liksom d. gös, t. gösch, av holl. geus, av ovisst urspr.]
sjömil. o. sjöt. mindre, i fören hissad flagga som i allm. mer l. mindre liknar nationalflaggan l. örlogsflaggan o. som numera förekommer dels (bl. på örlogsfartyg) ss. örlogsgös, dels (på såväl örlogs- som handelsfartyg) ss. lotsgös, i förra fallet hissad på gösstaken, då fartyget ligger för ankar l. i hamn, i senare fallet hissad å förtoppen för att tillkännagiva att fartyget önskar lots ombord; jfr GÄCK, sbst.4 Rålamb 10: 48(1691). Giöserne .. blifva beqvämast breda, enär 3. ottonde delar tages af Flaggans bredd. Rajalin Skiepzb. 202(1730). (Fregatten) förde svensk flagg, giös, vimpel och flöglar. Roland Minn. 67(c. 1748). Ekbohrn NautOrdb.(1840). 2UB 9: 606(1906). — jfr LOTS-,ÖRLOGS-GÖS.
Ssgr: GÖS-STAKE. (numera bl. sjömil.) på örlogsfartyg, förr äv. på andra fartyg: kort flaggstång anbragt i förstäven l. på bogsprötet för hissande av gös (numera bl. örlogsgös) l. (mera sällan) galjadett. Rajalin Skiepzb. 225(1730). Wrangel SvFlBok 227(1898). 1 st. gösstake af trä. TLev. 1907, nr 47 B, s. 1.2NF 27: 1260(1918). —
