SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÖS, sbst.2, m.; pl. -ar; äv. GÖSER, m.
Ordformer
(gös (gi-) 17321828. göser (gi-) 1712 (: Ösegiöser)1741)
Etymologi
[jfr sv. dial. öse(n)gös (Östergötl.), hösgös (Smål.), lättsinnig slösare, jöser (Värml.), opålitlig person, jöse (Bohusl.), ljugare, spektakelmakare, samt nor. gøysar, skrävlare, opålitlig berättare; vbalsbst. till ett urnord. gaṷsi̯an, komma (ngt) att strömma fram l. flöda, föreliggande i nor. gøysa, strömma fram, flöda över bräddarna, slösa, ödsla, överdriva, prata strunt, isl. geysa, sätta i våldsam rörelse, i avljudsförh. (kausativt verb) till isl. gjósa (se GÖS, sbst.1). Beträffande formen göser (vilken dock i ex. från 1740 under 1 kan fattas ss. pl.) jfr DANKER, FNASKER. I bet. 4 har ordet anslutits till GÖS, sbst.1, o. sannol. stundom äv. i bet. 2, 3. Jfr GÖSA]
(†)
1) [eg.: person som ”öser” l. ”strör” ut sina ägodelar] föraktlig benämning på lättsinnig slösare. Då hvar en hedrad blir, alt som han tokogt slöser, / En skilnad icke fans på vittert folck från göser. CGCederhielm Vitt. 163 (1740). — jfr ÖSE-GÖSER.
2) [urspr.: person som låter talet flöda utan att vara noga med sanningen, lögnaktig l. opålitlig person] föraktlig benämning på opålitlig l. usel person; bov, skurk; usling, stackare. Besynnerlig tå ehr (kvinnor) en Sisera vil gästa, / .. Så spiker honom fast, at han ei slipper lös, / Och krossar hufvudben på sådan skadlig giös. Kolmodin QvSp. 1: 257 (1732). (Sv.) Gemen göser, (eng.) A despicable fellow, .. a vile wretch. Serenius 74 (1741; uppl. 1734 o. 1757: gemen siker). Stenberg o. Envallsson Giann. 42 (1796). Ärelös Otacksamhet! / Af de rika Gösar, / Dem hvar Bof i Stycken slet, / Utan (dvs. utan skydd av) Kungens Knösar. Thorild 1: 182 (1805).
3) [anv. torde (liksom motsv. anv. av GÖK, se GÖK, sbst.1 7 slutet) i väsentlig mån bero på inflytande från uttr. dummer jöns o. ssgn DUMMER-JÖNS med samma bet. Att ordet i denna anv. uppkommit i ssgn DUMMER-JÖNS, är osannolikt, enär ngn ssg dummer-gös icke anträffats] i uttr. dummer jös (pl. dumma gösar), eg.: dum stackare, dummerjöns; äv. om ngt personifierat. Börja då som alla andra dumma giösar, at tala om väderleken. Ehrenström Compl. 150 (1741). Det synes icke .. skäligt, at dumma Giösar skola namngifvet et Härad (dvs. Jösse härad i Värml.), som ägt det qvickaste Folket. Fernow Värmel. 132 (1773). Sjön han är en dummer gös, / Jemt han går i bo och kurrar. CFDahlgren 1: 80 (1821).
4) i jämförelser i vilka ordet anslutits till GÖS, sbst.1 1.
a) i uttr. stum som en gös, alldeles mållös. KalmarDP 1759, s. 129.
b) i uttr. dum som en gös, synnerligen dum. I deras (dvs. makrillernas, rödspottornas, flundrornas osv.) element blir man snart stum som en fisk, och dum som en gös. Törneros Bref 1: 307 (1828).
Spoiler title