GID gi4d l. gid4, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ofta (förr alltid) skrivet guide)
Etymologi
[liksom eng. guide av fr. guide, av it. guida, liksom ffr. guie (se GAJ) av germ. urspr. o. besläktat med VETA o. VISA, v.; jfr GEJD]
1) vägvisare, förare; särsk., i sht i fråga om utländska förh., om person som har till yrke att föra omkring besökande främlingar o. tillhandagå dem med upplysningar vid beseende av ortens sevärdheter, t. ex. vid natursköna platser l. i museer o. d., ciceron. Sturtzenbecher(1805; med hänv. till vägvisare). Strindberg TrOtr. 2: 107(1884, 1890). Grimberg VärldH 1: 208(1926).
2) i överförd anv., om resehandbok l. om bok som tjänar till vägledning i museer o. d. Bergman JoH 57(1926). SvD(B) 1927, nr 274, Söndagsbil. s. 4. — jfr KONST-GID.
