GRANDSEIGNEUR gran1dsänjæ4r l. -sen-, l. -ö4r (äv. med mer l. mindre korrekt fr. uttal), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[av fr. grandseigneur, av grand, stor (se GRAND-), o. seigneur, herre (se SENIOR)]
(i sht i kretsar med fransk bildning) förnäm (adels)man. Ekbohrn (1868). En älskvärd gammal grandseigneur. Lindqvist Stigm. 35 (1906). Vem har här hemma gett (dvs. målat porträtt av) sjuttio-åttiotalets grand-seigneurer säkrare än han (dvs. Georg v. Rosen)? DN 1918, nr 93, s. 6.
