publicerad: 1932
HÅN hå4n, förr äv. HÖN, n. (G1R 5: 47 (1528) osv.) ((†) r. l. m. OPetri Hb. A 1 b (1529), Polyfem II. 31: 1 (1810)); best. -et.
Ordformer
(hohn 1694 (: Hohnspråkare). hån (håån, håhn, håen) 1528 osv. hånn 1529—1626. hön Prytz G1 F 4 a (1621))
Etymologi
[y. fsv. haan, m.?; liksom fd. hon, dan. o. nor. haan, r., av mnt. hōn, (rätts)kränkning, hån, motsv. l. nära besläktat med mnl. hone, hoon, kränkning, skam, skada, illdåd, bedrägeri, holl. hoon, fht. hōna, t. hohn, hån; till ett adj. som föreligger i mnt. hōnheit (se HÅNHET), i de från nt. inlånade sv. dial. (Skåne) hån, d. (dial.) haan, försmädlig, förlägen, samt i got. hauns, ödmjuk, fht. hōni, ä. t. höhn, föraktad, hånfull, feng. hēan, hēn, meng. heane, hene, eländig, ringa; besläktat med gr. καυνός, dålig, o. lett. kauns, skam; till en ieur. rot kau o. d., föreliggande bl. a. i HÅD. Formen hön beror på anslutning till (ä.) t. former med ö-vokal, ss. höhn, höhnisch (jfr HÅNSK) o. höhnen (jfr HÅNA)]
1) skymf, kränkning; vanl. (numera ofta uppfattat ss. vbalsbst. till HÅNA): handlingen l. förhållandet att ngn visar ngn l. ngt sitt förakt gm övermodig(t) o. sårande, ofta äv. förlöjligande behandling l. uppträdande; ”spott”, ”spe”, ”begabbelse”; ofta svårt att skilja från 2; stundom övergående i bet.: hädelse; stundom äv. i uttr. på hån, ”på spe”, hånfullt. Bitande, grymt, kallt hån. Öppet, förstucket hån. (Få) lida hån och spott. Utsättas för det grövsta hån. Schroderus Comenius 916 (1639). Då talade jätten med hån: .. Helt visst / är hvite Christ / en Gud som sitt tempel är värdig. Tegnér (WB) 5: 163 (c. 1825). Den fromma Hedda / .. / mässande på hån: arma-barn var-int-e-rädda. Fröding NyttGam. 75 (1897). Vilket blodigt hån mot en ung man, som (osv.). Bergman JoH 33 (1926). — särsk.
a) i numera obr. anv. Somblige lidha forsmädhelse och håån på theras rykte. OPetri 1Post. 55 b (1528). Driffua håån och spott (med den protestantiska religionen). KOF 1: 201 (1575). Kättare .. (hava) vthsprijdt theras .. håån emoot Christi sanna Guddom. L. Paulinus Gothus Com. 76 (1613). Ingen må .. (vid sockenstämma) göra Kyrkioherdanom eller Föreståndarenom något hinder, håån eller wåld. Därs. II. 2: 321 (c. 1655). Je suis tout à vous, vraiment je le suis! började nu Majoren än häftigare, med ett hån (dvs. hånfullt uttryck) öfver munnen. Almqvist DrJ 67 (1834).
b) (i högre stil, föga br.) övergående i bet.: föremål för ngns hån. Wij äre wårom grannom til een försmädhelse wordne, til spott och håån them som om kring oss äro. Psalt. 79: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: till spott och hån för dem som bo omkring oss). (†) Läran om en öfvernaturligt aflad .. Messias (har) aldrig funnits hos judarne, utan tvertom alltifrån christendomens första tider varit deras hån och .. nidvisa. Melin JesuL 1: 138 (1842).
c) (i sht i vitter stil) bildl.; särsk. om ngt som strider mot l. utgör en vrångbild av vad som är rätt l. riktigt l. allmänt vedertaget o. d.: utmaning, trots; gyckel, parodi. Ett uppenbart hån mot allt hvad civilisation heter. Schwerin KustfSjödugl. 52 (1900). Än i dag är den turkiska rättvisan mot främmande nationaliteter och trosbekännare ofta ett rent hån. Nordenstreng EurMänRas. 272 (1917). jfr (tillf.): På vägar, som bjödo bevakning hån. Snoilsky 3: 24 (1883).
2) förödmjukelse, skam, nesa, smälek, vanära; jfr 1; numera nästan bl. (med ålderdomlig prägel, föga br.) i uttr. (ngt är) ngn till hån o. d. Besmitta thet goda rycthe som Suenske men plega haffua j fremande landh, oss allom sammans tiil stor föractilsse, hånn och spott. G1R 6: 76 (1529). Tu moste bära tina skam och håån för alt thet tu giordt haffuer. Hes. 16: 54 (Bib. 1541; Bib. 1917: du må bära din skam och skämmas för allt vad du har gjort). Det (dvs. ryktet) talte om förräderi, / om våra vapens hån. Runeberg ESkr. 1: 3 (1852). — särsk. (i högre stil, numera knappast br.) med gen.-attribut uttryckande föremålet för ”hånet”: person som bringar skam l. vanära över ngn l. är till skam för ngn. Är iag en förlorad Son / Sampt mit Slechtes Harm och Håån. Lucidor (SVS) 66 (c. 1670). Ja, neka till att skåda på din son, / Så länge han är sina fäders hån. Wecksell DHjort 40 (1862).
Ssgr (till 1. Anm. Nedan anförda ssgr ansluta sig även till HÅNA): A: HÅN-BILD. (föga br.) bild utförd för att förhåna ngn, karikatyr. Hånbilder öfver konung Ludvig Filip. 2NF 21: 773 (1914). 3NF 11: 1246 (1929). —
-BLICK. (i vitter stil) hånande, hånfull blick; äv. bildl. Sjelfklokhetens hånblick. Ödmann StrFörs. II. 2: XI (1803). Koch Arb. 318 (1912). —
-DIKT. (hån- 1821 osv. håns- 1909) (i sht i fackspr.) dikt vari ngn (l. ngt) förhånas; äv. bildl. Stagnelius (SVS) 2: 401 (1821; bildl.). 2NF 16: 1498 (1912). —
-FULL. full av hån, föraktfull, sarkastisk. Möller (1807). Huru grym, hånfull och förskräcklig är den dunkla makt, som regerar verlden! Rydberg Frib. 237 (1857). Hånfullt skratt. Fröding NyttGam. 76 (1897).
Avledn.: hånfullhet, r. l. f. —
-GLÄDJE. (föga br.) glädje blandad med hån, skadeglädje; jfr -FRÖJD. Benedictsson Ber. 19 (1887). Högberg Utböl. 2: 167 (1912). —
-GRINA. (i sht vard.) till GRINA 6: hånskratta, hånle (åt ngn l. ngt); äv. med anslutning till GRINA 4: göra hånfulla miner (åt ngn l. ngt); äv. bildl. EGGeijer (1846) i Solnedg. 3: 147. Frivol kultur och hångrinande upplysningsfilosofi. Lamm UpplRom. 1: 349 (1918). Han inbillade sig .. att fru W. .. hångrinade åt honom när han misslyckades med sina telefonsamtal. DN(A) 1929, nr 341, s. 5. —
-LE. jfr -SKRATTA. Hammarsköld SvVitt. 2: 120 (1819). Då hånlogo de åt honom. Mat. 9: 24 (Bib. 1917; NT 1526: the giorde spee aff honom). —
-LÖJE. jfr -SKRATT. Silverstolpe i 2SAH 2: 312 (1802). Ett knappt märkbart hånlöje. Sommarström Thackeray FåfM 1: 260 (1917). —
-ORD, se B. —
-SKRATTA. skratta hånande l. hånfullt (åt ngt l. ngn); äv. bildl. (i förb. med prep. åt): (för)håna (ngn). Dalin (1852). Biljetter .., i vilka hon .. än gycklade med honom, än öppet hånskrattade åt honom. Hagberg VärldB 90 (1927). —
-SKRI. (i vitter stil) hånande l. hånfullt skri. Polyfem III. 27: 4 (1811). Rydberg Dikt. 2: 78 (1891). —
-SPRÅKARE. [efter t. hohnsprecher; jfr mnt. hōnspraker] (enst., †) ”hånare”, smädare, bespottare. Dryselius Måne 465 (1694). —
-TALARE. (enst., †) jfr -SPRÅKARE. Månge Spåttare, Förachtare och Håntahlare. Kempe Krigzpersp. 132 (1664).
B (mindre br.): HÅNS-DIKT, se A. —
-ORD. (hån- 1833—1885. håns- 1680—1922) [jfr d. haansord; se vidare ELjunggren i FestskrSöderwall 340 (1911)] (numera bl. i vitter stil) hånande l. hånfullt ord l. yttrande; i sht i pl. Ekman Siönödzl. 94 (1680). Det fria skämtet (växlar) med de stingande hånsorden. Böök 4Sekl. 206 (1922, 1928).
Avledn. (till 1): HÅNAKTIGT, adv. (†) på ett hånande sätt, hånfullt. Hånachtight tala om Gudh, hans Ord och troghna Tienare. ASimonis SiälÖrt. V 6 b (1586). —
HÅNIG, adj.; adv. -t. (†) hånande, hånfull; jfr HÅNLIG 1. Hånig och spotzsk ordh. G1R 11: 206 (1536). RP 12: 422 (1648; adv.). —
HÅNLIG, adj. -are. adv. -a (†, Job 16: 10 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 1663 (c. 1755)), -en (numera bl. ngn gg arkaiserande, RA I. 3: 102 (1593), Lagerlöf HomOd. 265 (1908)), -t (Ps. 1695, 72: 10, Bergegren Strejkl. 114 (1907)). (hån- 1527—1928. håne- 1667. -liget, n. sg. 1598. -ligit(t), n. sg. 1533—1667) [jfr d. haanlig, mnt. hon(e)-lik, t. höhnlich]
1) (numera bl. i skriftspr., föga br.) som innebär l. uttrycker hån, hånande, hånfull, föraktfull; förr äv.: förolämpande, skymfande, kränkande; i sht om ord l. uttryck, miner l. åtbörder, sätt att uppträda o. d.; ss. adv. (äv. övergående i 2): (på ett) hånfullt (sätt), med hån l. förakt. Hånlig ordh. G1R 4: 310 (1527). The .. haffua hånligha slaghit migh widh mitt kinbeen. Job 16: 10 (Bib. 1541). Hånliga miner. Atterbom Minn. 73 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Ej är den (dvs. Odysseus' styrka) sådan minsann, som friarne hånligen påstå. Lagerlöf HomOd. 265 (1908). Östergren (1928; angivet ss. skriftspr.).
2) (†) som framkallar l. förtjänar l. är utsatt för hån, föraktlig, vanhedrande, vanärande; neslig, skamlig; vanl. med abstr., stundom konkret huvudord. AOxenstierna 2: 246 (1615). Det gemena och hånliga arrest rummet. Calonius Bref 262 (1797). Detta hånliga dödssätt (dvs. hängning). Cygnæus 3: 213 (1837). Cavallin (1875).
Avledn.: hånlighet, r. l. f. (†)
1) till HÅNLIG 1; särsk.: hånfull handling, smädelse. Nappandes honom i skiägget, hölt och drogh, iempte annan hånligheet. VDAkt. 1681, nr 306. Dalin (1852).
2) hån; i uttr. belägga (ngn) med hånlighet, (för)håna (ngn). De, som belägga med utmärkt hånlighet en nyttig arbetare (osv.). Alm(Sthm) 1790, s. 62. —
HÅNSK, förr äv. HÅNISK l. HÖNSK l. HÖNISK, adj.; adv. = (†, RP 6: 783 (1636: hönisk), Därs. 8: 240 (1640: hånisk)), -t (AOxenstierna 2: 268 (1616: hånst), Palmblad Nov. 2: 42 (1819, 1841: håniskt)). (hån- 1528—1916. hän- 1661. hön- 1624—1669. -esk c. 1540—1722. -isch 1624—1661. -isk 1528—1876. -sk 1648—1916. -st, adv. 1616 (: hånst)—1624 (: hönst)) [jfr d. haansk, ä. d. haanisk, t. höhnisch] (numera föga br.) = HÅNLIG 1. OPetri 1Förman. A 1 b (1528). Om den Engelske Gesanten tala de hånst nog. AOxenstierna 2: 268 (1616). Ingen skall understå sig at (inför rätta) angrijpa sin wederpart med några håniske .. Ord. FörordnRätteg. 4/7 1695, § 22. Ett håniskt skratt. SvLitTidn. 1818, sp. 92. AB 1916, nr 28, s. 6. särsk. [efter ä. t. sich über etwas höhnisch machen] (†) i uttr. göra sig hånsk (över ngt), uttala sig hånfullt (om ngt), göra sig lustig (över ngt). OxBr. 5: 264 (1624). (Avunden) gör sig spotsk och hönsk / På baken, huar hon kan. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668). —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content