HABIT habi4t, ngn gg habi4 (-i´t Dalin; rimmande med frijtt Fosz 247(1621); rimmande med hvit ESjöberg 222(1825), Sturzen-Becker 5: 126(1844, 1862)), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(habijt 1614—1684. habit 1614 osv. habier, pl. 1886)
Etymologi
[fsv. habit, dräkt utmärkande andligt stånd; jfr d., t. o. eng. habit; av fr. habit, av lat. habitus (se HABITUS). — Jfr DESHABILJÉ]
klädedräkt, dräkt, klädnad, klädsel; äv.: kostym; numera bl. skämts. Han var klädd i en splitter ny habit (skämts.). Muskowiteska storfurstinnors habijt. Petreius Beskr. 2: 173(1614). Ther uppå fölger Konungen sielff, sittiandes uthi Konglig Habijt på een skijön Elephant, eller gyllande Throon. Schouten Siam 13(1675). Snellman Tyskl. 7(1842). Kalifen började beklaga sig öfver, att han icke befann sig rätt väl i (fiskaren) Kerims habit (som han tagit på sig i utbyte mot sina egna kläder). Lindberg Hârûn 82(1900). Redan hans (dvs. lektor Stenbergs) habit stack av från modet för dagen. MöLärov. 142 (1929). — jfr BÅTSMANS-, JANITSCHAR-, JÄGAR-, KARL-, KAVALJERS-, NATT-,PRÄST-, RÅDS-, TRUMSLAGAR-HABITm. fl. — särsk. oeg. o. bildl. Herren Gudh (tillstadde) Sathanæ, sigh Ormsens habijt, att på klädha. Bullernæsius Lögn. 29(1619). Porthan BrefSamt. 1: 214(1796; om bokband).
