SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HANGLA haŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. hangla, sidoform till hångla, hängla; jfr nor. hangla; med avs. å växlingen a : å se DANGLA]
Aurivillius Gr. 125 (1684).
1) (vard., föga br.) hänga löst o. slappt, dingla; gå ostadigt l. vacklande. Hwad är tå som honom (dvs. den druckne) manglar, / Att han öfwer eder hanglar? / Kan han ey på fötter stå / Uthan i sku hållan twå? Moræus Schonæus 468 (c. 1685). Vet du af .. att du hinglar och hanglar och dinglar och danglar på fördärfvets brant? Svahn Öfversitt. 2: 6 (cit. fr. c. 1850; yttrat av en rektor till en skolpojke).
2) (i vissa trakter, vard.) gå och hänga, vara hängsjuk, ”hanka”; jfr HÅNGLA, HÄNGLA. Gå och hangla (med en sjukdom). Jag har fastnad i en liten frossa, thermed jag hanglar. Swedenborg RebNat. 1: 246 (1716). Östergren (1926).
3) (†) hänga (fast); i förb. HANGLA FAST.
Särsk. förb.: HANGLA FAST. (†) till 3: hänga fast (vid ngt), sitta fast (i ngt). Ekblad 155 (1764). —
HANGLA SIG FRAM10 0 4. (vard.) till 1: nödtorftigt o. med möda hjälpa sig fram (med ngt), med nätt nöd ”klara sig”. Man hanglade sig .. fram ännu några år med 1815 års tulltaxa. Rydquist StatsekonBetr. 72 (1865). Segerstedt Händ. 296 (1926; om ekonomiskt företag). —
HANGLA MED10 4. (vard.) till 1: mödosamt följa med. Björkman (1889). Den gamle Muhammed Turdu hanglade med på sin krake. SD(L) 1902, nr 76, s. 1.
Avledn.: HANGLIG, adj. (i vissa trakter, vard.) hängsjuk, krasslig. Lundell (1893).
Spoiler title
Spoiler content