HANK haŋ4k, sbst.3, äv. (i vissa trakter) HANKER haŋ4ker, m.||ig.; best. hanken, ngn gg hankern (Östergren(1926)); pl. hankar.
Ordformer
(hank 1801 (: trashank) osv. hanker 1851—1926)
Etymologi
[jfr sv. o. nor. dial. hank; sannol. vbalsbst. till HANKA, v.2; knappast elliptiskt bildat till de tidigare uppvisade sammansättningarna TRASHANKo. SLARVHANK; jfr om de senare Hjelmqvist Förnamn 119(1903)]
(vard., mindre br.) om person med vilken det andligen o. lekamligen är illa ställt; stackare, slarver. SvTyHlex.(1851; med hänv. till stackare). En sträng vintermorgon fick han .. veta att dörren till hans vedbod blifvit .. uppbruten och ved stulen derutur. ”Det är bestämdt de der hankarne i Trekanten”, upplyste städerskan. Blanche Bild. 5: 2(c. 1865). Östergren(1926). — jfr SKRAVEL-, SLARV-, TRAS-HANK.
