Etymologi
[liksom dan. o. t. harmonium av fr. harmonium, av gr. ἁρμόνιον, n. sg. av ἁρμόνιος, adj. till ἁρμονία (se HARMONI)]
orgelartat tangentinstrument med fritt svängande metalltungor utan pipor, satta i rörelse av luften från en bälg som trampas av den spelande själv; orgelharmonium; kammarorgel; jfr FYSHARMONIKA o. REGAL. UB 2: 535 (1873). Harmoniet ersätter i många andaktslokaler orgeln och har blifvit ett omtyckt instrument för hemmet. 2NF 10: 1485 (1909). — jfr ORGEL-HARMONIUM.
Ssgr: HARMONIUM-ORGEL. (†) orgelharmonium. En i dessa dagar direkt från Paris ankommen s. k. ”Harmonium-Orgel”. SvT 1852, nr 191, s. 2. —
-SKOLA, r. l. f. lärobok i harmoniumspelning. —
-SPELNING.
