HEKTIKER häk4tiker, stundom302, m.||(ig.); best. -n; pl. =; förr äv. HEKTIKUS, m.||(ig.); pl. hektici.
Ordformer
(-ker 1891 osv. -kus 1857—c. 1870)
Etymologi
[av t. hektiker resp. mlat. hecticus, av hecticus, adj. (se HEKTIK)]
(i medicinskt fackspr., numera bl. tillf.) person som lider av ”hektik”; ofta: lungsiktig person. Andersson (1857). Tholander Ordl. (c. 1870). WoJ (1891).
