HELLEN häle4n l. he-, m.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast förekommer ordet i sv. med lat. böjning. Eberhardt AllmH 1: 117(1766: Hellenes, pl.).
Etymologi
[liksom d. hellener, t. o. eng. hellene, av gr. ἕλλην (pl. ἕλληνες) (redan hos Homerus, ss. namn på en tessalisk stam), av oviss härledning]
(i sht i fackspr. o. vitter stil) forntida grek; ofta med tanke särsk. på grekerna ss. kulturfolk; äv. oeg. l. bildl.; stundom äv. (i sht i högre stil) om nutida grek; vanl. i pl. ConvLex. 2: 133(1822). Vi vilja hoppas att ännu efter årtusenden ett bildadt slägte skall beundra de forntida Hellenernas snille och prisa de närvarandes bedrifter. Tegnér (WB) 4: 118(1824). Hellenernas seger över Österns härskaror. Grimberg VärldH 2: 417(1927). — jfr FIL-, FORN-HELLEN.
