SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HELL, adj.1
Etymologi
[av t. hell, klar, lysande (mht. hël, fht. gihël, högljudd, klingande), besläktat med hallen, skalla o. d. I fråga om bet.-övergången jfr GÄLL, adj.1 e]
(†) klar. (En sund luft) är häll och klar. Palmcron SundhSp. 6 (1642). Solen .. skijn dem stadeligen hell och klar. Rudbeck Atl. 1: 96 (1679). ORudbeck d. ä. Vitt. 28 (1697). — särsk. i överförd anv. Der uppå swarar den heliga Skrift med hälle klare Ord. Kempe Proberugn 10 (1656, 1664).
Ssg (†): HELL-SKINANDE, p. adj. Dryselius Monarchsp. 145 (1691).
Spoiler title
Spoiler content