HELSIKE häl3sike2, n.; best. (föga br.) -et (Engström Bläck 50(1914)) (Anm. Efter prep. står ordet i best. anv. utan slutartikel; jfr liknande förh. vid HELVETE).
Etymologi
[eufemistisk ombildning, möjl. elliptiskt för ett helskefyr, = HELSEFYR 2, HELVETE]
(starkt vard.) eufemistiskt för: helvete; i sht i svordomar o. kraftuttryck. Jaså, ”det kan hon”; hon kan så i helsike, det är jag säker på. Hedenstierna Jönsson 118(1894). Nu har hon ett helsike, med förlof sagdt, att reda sig med alla ungarna. Lindqvist Dagsl. 2: 55(1900). En helsikes otur. Forsslund Djur 29(1900). Vi tar det så smått, så går det bra. Han svarade ..: Å i helsicke heller! Bergman LBrenn. 252(1928). — (mindre br.) om ngt konkret: djävulskap, fanskap. Engström Bläck 7(1914; om person). Skothornena piskade sönder seglet med lik och hela helsiket och storröjeln gick åt fanders. Därs. 50.
