SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HORTATIV hor4ta~ti1v l. 30~2, stundom 104, adj. o. sbst. r.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av senlat. hortativus, adj. (Priscianus) i förb. conjunctivus hortativus o. d., resp. substantivering av detta; till lat. hortari, uppmana, rotbesläktat med GIRIG, GÄRNA]
språkv.
I. adj.: som innebär l. uttrycker l. innehåller en uppmaning. Löfgren TySpr. 141 (1880). Nära beslägtad med den optativa konj. är den hortativa. Calwagen TySpr. 149 (1883). BonnierKL (1924).
II. sbst.
1) hortativ konjunktiv.
2) (ny anv.) ”status” (dvs. betydelseförhållande) som angiver en uppmaning. Noreen VS 5: 115 (1904).
Spoiler title
Spoiler content