[sv. dial. huta; jfr d. dial. (Bornh.) huta, hota, tillrättavisa, nor. huta, tysta ned l. hejda en hund med tillropet ”hut”, hunsa, sannol. avledn. av HUT;jfr mht. hūzen, hiuzen]
(vard., numera, utom i särsk. förb., föga br.) dels med avs. på hund, dels med avs. på person: huta åt; förr äv.: håna, göra spe av (ngn), ävensom: med okvädinsord l. medelst stenkastning o. d. driva bort (ngn). BtÅboH I. 2: 150(1625). At hädha, (speija, huta) enom, och ökenämpnan .. hörer skelmom .. til. Schroderus Comenius 917(1639). Hon hutar them (dvs. hundarna), men kan them icke frå sig slå. Kolmodin QvSp. 1: 506(1732). Räds du ei, at Han (dvs. Jesus) skal dig förskiuta, / Och dig, som oren hund, med tordöns-stenar huta. Därs. 2: 141(1750). Hans herre hutade och slog honom (dvs. hunden, som skällde). Almqvist Hind. 13(1833). SD 1905, nr 232 B, s. 3.
Särskilda förbindelser (vard.): HUTA AV. (†) ”huta åt” (ngn). Hagström Herdam. 3: 7(cit. fr. c. 1745). —
HUTA FRÅN SIG10 4 0. (mindre br.) (eg. med tillropet ”hut”) jaga bort (hund) från sig. Hedenvind-Eriksson Hjul. 53(1928). —
HUTA ÅT10 4. eg.: säga l. ropa ”hut” till (ngn); dels med avs. på hund: med tillropet ”hut” tysta ned l. driva bort; dels med avs. på person: bedja ngn ”veta hut”, (på ett bryskt l. skymfande sätt) skarpt tillrättavisa (ngn), snäsa av l. till (ngn); förr äv.: medelst stenkastning o. d. driva bort (ngn). Hon vände sig til honom bannandes och hutade åt honom, såsom den der brukar sine poike maner, med stenkastning. VRP 6/6 1739.Så skall jag huta åt honom: / Ryk och ränn / Och drag för den och den. Envallsson Kopparsl. 62(1781). Han .. hutade åt en spets, som .. begynte morra. Crusenstolpe Mor. 2: 166(1840). SDS 1910, nr 35, s. 8.jfr ÅTHUTA.
