SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
IHÄNGSEN i3~häŋ2sen, adj. -set; -sne, -sna; -snare. adv. -SET; förr äv. IHÄNGSE, adj. oböjl.
Ordformer
(-hängse 1751. -hängsen 1755 (: ihängsne, pl.) osv.)
Etymologi
[avledn. av förb. HÄNGA I efter mönster av EFTERHÄNGSE(N) l. andra adj. på -se(n); jfr I-HÄNGANDE]
(i vissa trakter, i sht vard.)
1) om person: som icke släpper taget (utan ”hänger i”); som är svår att bli av med; ihärdig, envis; ngn gg äv. om handling o. d.: som visar l. innebär ihärdighet osv. Den ihängsnaste motståndaren (till Peder Syv) var en H. Gerner. Tullberg SvRättskr. 31 (1862). Bård bar själf ihängset i kring dryck åt dem. Bååth EgilS 85 (1883). Dens. Grette 190 (1901).
2) om tillstånd, värksamhet o. d.: ihållande, envis. Fast länge ihängse våtväder. VRArk. 17/9 1751. Fråssen var lika ihängsen. VetAH 1757, s. 123. Ihängsna nattfroster. Calonius Bref 30 (1794). Ett ihängset ondt. Bååth NordmMyst. 105 (1898). Östergren (1928).
Avledn.: IHÄNGSENHET, r. l. f. (i vissa trakter, i sht vard.) Denna sjukdoms (dvs. giktens) ihängsenhet och svårighet at bota. VetAH 1762, s. 3. Lanærus Försök 16 (1788).
Spoiler title
Spoiler content