IKRAFTTRÄDA ikraf3t~trä2da, ngn gg äv. i3kraft~, v. -er, -trädde, -trädt, -trädd; se för övr. TRÄDA, v. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[bildat till uttr. träda i kraft (se KRAFT); jfr d. ikrafttræde, ävensom t. in kraft treten]
(i sht i fackspr.) om lag, förordning, överenskommelse o. d.: bliva gällande, träda i kraft; vanl. i p. pr. l. p. pf. l. ss. vbalsbst. SvT 1852, nr 31, s. 3. Tiden för förordningens ikraftträdande. BtRiksdP 1900, I. 1: nr 57, s. 3. Den .. (1914) gifna och genast ikraftträdda lagen. 2NF 37: 599(1925). Som bekant ikraftträder fr. o. m. nästa års ingång det stadgande .. som (osv.). SvD(A) 1927, nr 302, s. 9.
