IMMANENT im1anän4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. immanent; av lat. immanens (gen. -entis), p. pr. av immanere (se IMMANERA)]
(i fackspr., i sht filos. o. teol.) inneboende l. närvarande l. existerande (i ngt); särsk. dels om Gud betraktad ss. inneboende i världen (motsatt: en yttre transcendent världsgrund), dels (i den kantska filosofien): som är given i erfarenheten (o. tillgänglig för vår kunskap); stundom: som på grund av sakens egen natur existerar l. finnes (hos ngt), från ngt oskiljaktig. VStyckUplKantPhilos. 39 (1798). Atterbom PhilH 301 (1835). Sådana begrepp (som sanning, rätt, förnuft, skönhet, ande, stat osv.), emedan de uttrycka en i bestämningen inneboende, i denna sig förverkligande Allmänhet, äro Immanenta Begrepp. Snellman ElCurs. 2: 37 (1840). Gud är på en gång transcendent (utanför människan) och immanent (stående i förhållande till människan). SvTeolKv. 1930, s. 267. — särsk. i uttr. immanent orsak, orsak vars värkningar icke falla utom det värkande subjektet (t. ex. Gud i förh. till världen enligt Spinoza, till monaden enligt Leibniz). NF (1883). Den mest bekanta teorien om immanent orsak torde vara panteismen. 3NF 10: 465 (1929). Larsson Spinoza 397 (1931).
