IMMATERIELL im1ate1riäl4, äv. 010—, stundom IMMATERIEL -ä4l (- - - -ä´l Dalin), förr äv. IMMATERIAL, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-al 1813. -el 1754—1904 (ss. biform till -ell). -ell 1815 osv.)
Etymologi
[jfr t. immateriell, eng. immaterial, fr. immatériel; av senlat. immaterialis, av lat. in- (se IN-, pref.2) o. materialis (se MATERIELL, adj.)]
(i fackspr., särsk. filos.) som icke har rummets form, icke stofflig, okroppslig, osinnlig; andlig. (Det som skiljer människan från djuren) måste vi nödvändigt tilskrifva .. et immaterielt väsende, som Skaparen endast förlänt människan, det vi nämne Själen. Linné MusReg. VIII (1754). (Ordet) menlös, som från den materiella bemärkelsen af ”oskadad”, gått öfver till den immateriella af ”from”, ”oskyldig”. Rydqvist SSL 5: 228 (1874). — särsk. jur. om nyttighet, rättighet o. d.: som är av andlig natur; äv. i överförd anv., särsk. i uttr. den immateriella förmögenhetsrätten, den del av civilrätten som behandlar förmögenhetsrättigheter med immateriella objekt (sidoordnad: sakrätt o. obligationsrätt). De immateriella förmögenhetsrättigheterna, sådana som författarrätt, patenträtt, rätt till mönster eller varumärke o. d. Björling CivR 212 (1908). Immateriella nyttigheter. Kallenberg CivPr. 876 (1924).
Avledn. (i fackspr., särsk. filos.): IMMATERIALIST, m.||ig. [jfr t. o. eng. immaterialist, fr. immatérialiste] (numera föga br.) person som är motståndare till materialismen; särsk.: person som hyllar läran om själens immaterialitet. Andersson (1845). Lamm Swedenbg 79 (1915). —
IMMATERIALITET, r. (l. f.). [jfr t. immaterialität, eng. immateriality, fr. immatérialité] förhållandet l. egenskapen att vara immateriell. 1Saml. 8: 173 (1776). Författaren vill bevisa, en gång för alla, själens immaterialitet. Leopold 6: 275 (1797). Lamm Swedenbg 79 (1915).
