INDETERMINISM in1detær1minis4m l. 010— (-tär- l. -tær- l. -ter-), r. (l. m.); best. -en.
Etymologi
[jfr t. indeterminismus, eng. indeterminism, fr. indéterminisme; av IN-, pref.2, o. DETERMINISM]
filos. (den) åskådning l. lära enligt vilken människans vilja äger valfrihet (dvs. förmåga att självständigt välja mellan olika motiv) o. sålunda icke är bestämd av kausalsammanhanget; motsatt: determinism. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Indeterminismen .. yrkar Viljans absoluta avtonomi och påstår, att menniskans handlingar upprinna ur en af alla, äfven inre, bestämningsgrunder oberoende och således helt och hållet af och genom sig sjelf sig bestämmande Vilja. Trana Psych. 2: 150 (1847). NoK 9: 65 (1922).
