INERTSI in1ærtsi4 l. -är- l. -er- (inärrtsi´ Dalin (ss. uttal av skrivformen inertie)), r. l. f.; best. -en l. -n; l. INERTIE inær4tsie, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (CAEhrensvärd Brev 2: 28(1795)); äv. (numera oftast, utom i sg. best.) INERTIA inær4tsia, r. l. f.
[jfr t. o. fr. inertie, eng. inertia; av lat. inertia, till iners (gen. -ertis), oskicklig, ovärksam, av in- (se IN-, pref.2) o. ars (gen. artis), konst, skicklighet (jfr ARTIFICIELL,ARTIST)]
(mindre br.)
1) fys. egenskap hos materien o. materiella kroppar att förbliva i vila l. bibehålla sin rörelse oförändrad till hastighet o. riktning, för så vidt de icke påvärkas av ngn yttre kraft, ”tröghet”. Uti kropparne äro elasticiteterne, attractionerne och inertierne. CAEhrensvärd Brev 2: 28(1795). Dalin(1852). BonnierKL(1924).
2) bildl., i fråga om människa l. mänskligt själsliv o. d.: oförmåga, tröghet l. obenägenhet, då det gäller att ändra uppfattning l. intagen ståndpunkt o. tillägna sig nya idéer l. överhuvud företaga sig ngt. Massans inertie. Frey 1843, s. 12. Själslivets inertie överträffar allt vad vi känna till ur den yttre verklighetens värld. OoB 1930, s. 52. Han lider av inertia. Därs. 1931, s. 391.
