INESSIV in3~esi2v l. 4~01 l. 104, r. (l. m.); best. -en; pl. -er; l. INESSIVUS in3~esi2vus l. 4~010 l. 1040, r. (l. m.); best. -siven; pl. -siver.
Ordformer
(-siv c. 1817 osv. -sivus 1841 osv.)
Etymologi
[gm analogi efter de gamla kasusnamnen (NOMINATIV(US) osv.) bildat (oregelbundet) till lat. inesse, vara inne i ngt, av in- (se IN-, pref.1) o. esse, vara. Ordet är (i bet. 1) först användt av den finske språkforskaren G. Renvall († 1841)]
språkv.
1) kasusform i finskan, lapskan m. fl. finskugriska spr., begagnad för att angiva det rum l. ställe där ngn l. ngt är, det tillstånd vari ngn befinner sig, den tid inom vars förlopp ngt sker m. m. Renvall FinSpr. 52 (c. 1817, 1840). Setälä FinSatsl. 42 (1892). Wiklund LapskSpr. 93 (1901).
2) (ny anv.) om själva det betydelseförhållande som i finskan osv. uttryckes gm kasusformen inessiv; äv. i fråga om andra spr. än de under 1 nämnda l. åsyftade. Noreen VS 5: 191 (1906).
