INFAMERA in1fame4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. infamieren, eng. infame, fr. infamer; av lat. infamare, till infamis (se INFAM)]
(numera föga br.) illa berykta (ngn); bringa (ngn) i vanrykte; bringa vanära över (ngn); förr äv.: skymfa, förolämpa (ngn) medelst äreröriga beskyllningar o. d. Swedberg Schibb. 277 (1716). Piquerad i högsta måtto på Celsing för processen, blef hon utom sig och infamerade honom. Tersmeden Mem. 6: 93 (1786). Den infamerande (dvs. äreröriga) och nedriga anklagelsen. Zeipel Set. 1: 274 (1847). Allt för lätt blir denna infamerande sida af straffets verkan den hufvudsakliga. Thyrén StrafflRef. 1: 38 (1910).
