SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INFALLIBEL in1fali4bel, adj. -ble, -bla. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. infallibel, eng. infallible, ävensom fr. infaillible; av mlat. infallibilis, av in- (se IN-, pref.2) o. fallibilis, bedräglig, osäker, till fallere (se FALLERA)]
ofelbar.
1) (numera föga br.) om person, institution, ngns omdöme o. d.: som icke kan taga fel l. misstaga sig l. hava orätt. RP 5: 291 (1635). (Det är) Påwedömetz Hörnesteen, at Påwen skal wara infallibel. Brask Pufendorf Hist. 452 (1680). Hasselroth Campe 261 (1794). (De som) anse allmänna opinionen infallibel. Frey 1845, s. 427. WoJ (1891).
2) (†) som icke kan slå fel, osviklig, säker. Det är infallibelt, at ju mindre uti Landet .. kan finnas i förrådh af det, som tienar til Inwåhnarnes tarfwor, ju mehra deraf insökes ifrån fremmande orther. Stiernman Com. 3: 411 (1666). (Dessa fiskar) hafva begge sin röda fläck inuti gomen som på detta species är en infallibel nota (dvs. ett osvikligt kännetecken). MKæhler (1754) hos Linné Bref I. 8: 147. Sahlstedt (1769).
Avledn.: INFALLIBILITET, r. l. f. [jfr t. infallibilität, eng. infallibility, ä. fr. infallibilité, ävensom fr. infaillibilité] ofelbarhet.
1) (numera föga br.) till 1. Posten 1768, s. 47. Geijer I. 5: 401 (1847). Hagström Herdam. 1: 312 (1897).
2) (†) till 2: osviklighet. Han .. uphöjer genom loftal sitt systems infallibilitet. TLäk. 1833, s. 212.
Spoiler title