INFLUENSA in1flɯän3sa2, r. l. f.; best. -an ((†) i best. anv. utan slutartikel, GT 1788, nr 33, s. 1); pl. (i bet.: influensaepidemier) -or.
Etymologi
[jfr t. o. eng. influenza, fr. influence; av it. influenza (se INFLUENS), urspr.: (gm himlakropparnas invärkan framkallad) epidemi av ngt slag, senare i inskränkt o. specifik anv. — Jfr FLUNSA, sbst.2]
namn på en specifik infektionssjukdom som uppträder pandemiskt med växlande, dock företrädesvis till respirationsorganen lokaliserade symtom; äv. (icke i fackspr.) i oeg. anv., om influensaliknande förkylningssjukdomar av olika slag; äv. bildl.; jfr GRIPP, ryska snuvan, spanska sjukan. VeckoskrLäk. 4: 245 (1783). Influensan har inbaka mig i en Båll af Dumhet 20 Skeppunds Tyngd ligger på min Hjessa. CAEhrensvärd Brev 2: 393 (1800). Influenzan .. är på modet i Stockholm. ”Förr hade man — heter det — Catarr, Catarralfeber eller på sin höjd elakartad Catarralfeber; nu har man hvad hela verlden har: Influenzan, eller, om man vill vara fin och prononcera på Franska, den Ryska Influencen”. VexjöBl. 1831, nr 24, s. 1. Mycket saknar jag Gustaf Nyblæus (som lämnat Lund); måtte icke äfven han i Stockholm blifva smittad af den liberala influensan. BrevReuterdahl 122 (1863). Holmgren ÖronSj. 22 (1925). — särsk. (†) om influensaliknande sjukdomar hos djur. ÅrsbVeterInst. 1886, s. 11. Vennerholm o. Svensson 262 (1892).
Ssgr: INFLUENSA-ARTAD, p. adj. —
-BACILL(EN). benämning på den (ännu icke funna) bacill som framkallar influensa. Hygiea 1897, 2: 62. —
-VÄDER. (vard.) om fuktig l. råkall väderlek, vid vilken man, enligt folklig uppfattning, lätt kan ådraga sig influensa. SD(L) 1898 nr 2, s. 2. I dag är det ett riktigt influensaväder. Söderström LäkKvacksalv. 64 (1926).
