[jfr ä. t. o. eng. inquiet; av fr. inquiet, orolig, otålig, av lat. inquietus, av in- (se IN-, pref.2) o. quietus, avledn. av quies (gen. -ētis), vila, ro (se KVIETISM). — Jfr INKIETERA,INKIETYD]
(numera bl. vard.) ängslig, orolig, otålig; äv.: ivrig; ofta dels i uttr. inkiett att få veta l. höra, otålig l. ivrig l. nyfiken att få veta l. höra, dels i uttr. inkiett för, förr äv. över ngt, orolig l. ängslig med anledning av ngt; förr äv. i förb. med att-sats: orolig för (att det l. det sker o. d.). (Kanen talar:) Som jag finner H:s Maj:t här öfwer inqwiet är, så (osv.). Lagerberg Dagb. 143(1711). Posten 1768, s. 107 (med att-sats).Du kan aldrig tro, huru inquiet, jag har varit för dröjsmålet. BrefNSkolH 7(1810). VL 1906, nr 10 B, s. 2. Sonen såg inkiett frågande på fadern. Bergegren Strejkl. 37(1907).
