INKVIRERA, v. -ade. vbalsbst. INKVISITION (se d. o.), INKVISITOR (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. inkvirere, t. inquirieren; av lat. inquirere, av in- (se IN-, pref.1) o. quærere, fråga (jfr ENKÄT)]
(†) göra förfrågningar l. efterforskningar om l. efter ngn l. ngt; undersöka huru ngt är l. förhåller sig; efterfråga huruvida ngt finnes, eftersöka, uppspåra; med direkt obj. l. frågesats l. med bestämning inledd av prep. om l. efter l. på. RP 2: 29 (1630). Rector (må) en gång var termin .. kalla 1 eller 2 landskap (dvs. studentnationer) tillhopa i sönder, inquirera på theras studier och leffverne. Rudbeck Bref 2 (c. 1661). Kämnersrätten lät .. ”med all flit och sorgfällighet inquirera och ransaka”, men någon kunskap om dessa ”öfverdådiga personer” fick man icke. Lundin o. Strindberg GSthm 580 (cit. fr. 1678). At .. noga inquirera Militiens tilstånd. LMil. 1: 22 (1680). De af Magistraten där till förordnade .. kunna och skola fråga och inquirera i alle hus utan åtskillnad efter .. (hand-)Qwarnar. Stiernman Com. 5: 163 (1690). 2RA 1: 446 (1723; med prep. om). Man inquirerade skarpt, hvilken hade legt honom. Mohren bekände intet. Fahlcrantz Schiller 70 (1821). Ekbohrn (1904).
