publicerad: 1933
INSJÖ in3~ʃø2, r. l. m. ((†) f. Weste (jämte m.)); best. -n (Ehrenadler Tel. 833 (1723) osv.) ((†) -en (Elgström o.) Ingelgren 279 (c. 1810)); pl. -ar (NorrlS 1: 241 (1558: insiögar) osv.) ((†) -r BtFinlH 3: 455 (1559), HSH 31: 428 (1638)).
Ordformer
(-sjö (-siö, -siöö) 1543 osv. -siögar (-ger), pl. 1558—1702. -söijer, pl. 1541)
Etymologi
[fsv. insior, motsv. d. indsø; av IN o. SJÖ]
i sht geogr. vattensamling (av större utsträckning) som utfyller fördjupning(ar) i jordytan o. som bl. medelbart gm vattendrag l. icke alls står i förbindelse med havet, sjö. G1R 13: 313 (1541). Insiöarna töra fuller stundom bära i Aprili. Rudbeck Atl. 2: 490 (1689). Insjöar med salta vatten. Bergman Jordkl. 2: 522 (1774). Hagman FysGeogr. 78 (1903). — jfr DELTA-, SÖTVATTENS-INSJÖ. — särsk.
a) (knappast br.) om tjärn l. göl. Fiskiaren fiskiar i Siöö (insiöö) och Damm med Fiskiaregarn och Skottnät, eller Wadh. Schroderus Comenius 427 (1639; t. texten: im See (weyher); lat. orig.: in Lacu). Östergren (1929; angivet ss. förekommande ibland).
b) (†) om gm grävning anlagd vattendamm. Hvar .. för:ne kär icke tiäne till att göre enger, åker eller mulbete udaff, schole fougterne late graffve och göre therudaff insiöger. G1R 28: 65 (1558).
Ssgr: INSJÖ-ABBORRE~020, äv. ~200. jfr -FISK. Nilsson Fauna 4: 13 (1852). Stuxberg Fisk. 170 (1894). —
-BÄCKEN. geol. o. geogr. jfr BÄCKEN 4. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 134 (1856). 2NF 19: 679 (1913). —
-DELTA. geogr. jfr DELTA, sbst.2 2. Insjödeltan finnas t. ex. vid Karlstad och i sjön Saggat i Kvickjock. Hagman FysGeogr. 59 (1903). —
-DJUR. zool. i insjöar (l. sötvatten) levande djur. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 225. Antarctic 2: 251 (1904). —
-FARLED~20, äv. ~02. farled gm insjö(ar). SFS 1891, Bih. nr 6, s. 9. Vasenius Samkänsl. 84 (1901). —
-FISK. i insjöar levande fisk; oftast allmännare: sötvattensfisk, motsatt: havsfisk, saltsjöfisk. Lind (1749; under see-fisch). Retzius Djurr. 24 (1772). Ål, gös eller annan insjöfisk. Sjöberg Singstock 161 (1832). —
-FISKE. fiske i insjöar; äv. allmännare: sötvattensfiske, motsatt: havsfiske; äv. konkret: fiskeplats i insjö. Salander Gårdsf. 346 (1758). Ström- och insjöfisken vid kronans öfverloppsmarker. BtRiksdP 1896, I. 1: nr 24, s. 4. —
-FISKERI. (numera knappast br.) insjöfiske; äv. konkret, om plats där insjöfiske bedrives l. kan bedrivas. NorrlS 1: 53 (c. 1770). Insjöfiskerierna inom Jönköpings och Kronobergs län. SFS 1874, nr 3, s. 24. Ett statens ”institut för insjöfiskeri”. LAHT 1907, s. 52 (i fråga om förh. i Tyskland). —
-FORELL. (numera mindre br.) fisk. insjööring. Nilsson Fauna 4: 412 (1853). IdrFinl. 2: 157 (1905). —
-LAX. fisk. benämning på stor insjööring; äv. (vid Vänern): lax. VetAH 1772, s. 357. Nilsson Fauna 4: 369 (1853). Ekman NorrlJakt 309 (1910). —
-LERA, r. l. f. geol. i insjö utslammad lera, svämlera. GAndersson i Fennia XV. 3: 6 (1898). LAHT 1907, s. 392. —
-SYSTEM. geogr. sammanfattningen av de insjöar som gm sund l. vattendrag stå i förbindelse med varandra; äv. (tillf.): sammanfattningen av insjöarna i ett land. Mankell Krigsm. 1: 1 (1865). Finlands .. vidt utgrenade insjösystem. AtlFinl. 27: 19 (1899). Vuoksens insjösystem. Rönnholm EkonGeogr. 75 (1907). —
-VATTEN.
1) insjöars vatten. Wallerius Hydrol. 30 (1748). Insjövattnet är i allmänhet sött, och blott undantagsvis salt. JernkA 1832, Bih. s. 34. Siwertz Mälarp. 151 (1911).
2) (numera föga br.) färskvatten, sötvatten. Rothof 629 (1762). Tak- eller Murtegel, slagit med rinnande Insjövatten. DA 1808, nr 29, Bih. s. 2.
3) (föga br.) insjö. Svederus Jagt 241 (1832). Isarna såväl på hafvet som insjövattnen. Fennia X. 3: 4 (1895). —
-ÖRING. fisk. för insjöar karakteristisk varietet av laxöringen; jfr -FORELL, -LAX. Balck Idr. 2: 242 (1887). 2NF 15: 1453 (1911). Hammarström Sportfiske 282 (1925).
Spoiler title
Spoiler content