INSULTERA in1sulte4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INSULT,INSULTATION.
Etymologi
[jfr t. insultieren; av fr. insulter, av lat. insultare, trampa på, håna, till p. pf.-stammen i insilire, av in- (se IN-, pref.1) o. salire, hoppa]
1) (mindre br.) med. öva våld mot (ett organ o. d.); skada, lädera; jfr INSULT 2o. INSULTATION 1.
2) (numera föga br.) förolämpa, skymfa, missfirma (ngn); håna, begabba (ngt); förr äv.: våldföra sig på (ngn), misshandla (ngn). Swedberg Schibb. 279(1716). AdP 1789, s. 938. På en maskerad insulterades några damer på det gröfsta af en mängd officerare. Snellman Tyskl. 74(1842). Insultera .. misshandla. Andersson(1845). Den koleriske Cyrano de Bergerac, som hade känt sig insulterad af .. (apans) grimaser. Hirn Barnlek 204(1916).
