INVARIANT in1varian4t, äv. invar1-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter eng. invariant; av in- (se IN-, pref.2) o. variant (se VARIANT). Anm. Ordet har ss. matematisk term först användts av den engelske matematikern JJSylvester i Philos MagJournSc. 1851, 2: 396]
mat. benämning på en av vissa transformationer oberoende funktion av koefficienterna till en algebraisk form. 2NF 12: 817(1909). ArkMat. XVI. 11: 5(1921).
Ssg: INVARIANT-TEORI. mat. teori om invarianter; i sht i sg. best. BonnierKL(1924). 3NF 7: 788(1927).
