ISMAELIT is1maäli4t l. i1s-, l. -el-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(ismaelit 1764 osv. ismaelite 1541—1703)
Etymologi
[jfr t. ismaelit, eng. ismaelite, fr. ismaélite; av lat. ismaelites, gr. ἰσμαηλίτης, avledn. av Ἰσμαήλ, hebr. Jišmā‛ēl, eg.: Gud hör, enl. 1Mos. 16 o. 21 namn på Abrahams son med Hagar]
(i fackspr.) individ tillhörande i norra Arabien bosatta beduinfolk, vilka enligt en på bibeln byggande tradition härstamma från patriarken Abrahams son Ismael o. en egyptisk kvinna. 1Krön. 2: 17(Bib. 1541). Herner 1Mos. 167(1931).
