[fsv. istadhugher, avledn. av en motsvarighet till isl. ístaða, f., stillastående, oförändrat tillstånd; jfr isl. ístǫðumikill, omedgörlig, trotsig, stridbar]
1) om häst (l. annat djur, ss. oxe, åsna): som brukar l. har benägenhet att trotsigt o. envist vägra att lyda (att röra sig ur stället l. att gå förbi vissa platser l. föremål o. d.). RP 13: 273(1649). Får .. (oxen) för bittida stryk, blir han antingen istadig eller trög. Brauner Bosk. 37(1756). Ödmann MPark 330(1800; om åsna). Istadiga krakar. Wrangel HbHästv. 314(1885).
2) (i sht vard.) i utvidgad anv.; om person l. om handlingssätt, lynne, åsikt o. d.: motsträvig, motspänstig, envis. KKD 6: 246(1714). Vår Theol. Adjunct fortfar at vara istadig, bor i Pikis, och håller aldeles inga Collegier (i Åbo). Porthan BrefCalonius 259(1796). Herr von Hartmansdorffs istadiga konservatism. Crusenstolpe Ställn. 9: 84(1844). Siwertz Sel. 1: 8(1920).
