SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ISTER is4ter, sbst.1, n.; best. -tret; pl. (i bet.: isterbitar, †) = (BOlavi 120 a (1578: ijsteren, pl. best.)).
Ordformer
(ijst HH XI. 1: 9 (1530). ijst(h)er G1R 3: 20 (1526), Hiärne Förb. 16 (1706). ister RA osv.)
Etymologi
[fsv. ister; jfr d. ister, isl. ístr, ävensom t. inster, inkråm, inälvor av slaktdjur; av germ. instra, äldre en(þ)s(t)ra, avledn. av ieur. entos, entes, i lat. intus, gr. ἐντός, inne, innantill, vilket äv. ingår i lat. intestina (jfr INTESTINALMASK); jfr äv. gr. ἒντερα, inälvor]
djurfett av halvfast, salvliknande konsistens (lösare än talg, men fastare än olja) som vanl. omgiver inälvorna hos människan o. en mångfald djurarter; äv. (särsk. ss. förled i ssgr) allmännare: fett; jfr FLOTT, sbst.2 RA I. 1: 54 (1526). Ijstret steelnar icke lijka så hårt som talgen: Ty thet är smultare. Schroderus Comenius 422 (1639). Ister ärhålles af de däggande och icke idislande djuren, .. de idislande däremot .. gifva talg. Linderholm (1803). Ister, begagnas .. ofta skiradt, som stekfett, eller, med tillsats af litet lök och kryddor, i stället för smör på bröd. Walin Födoämn. 50 (1906). — jfr ABBORR-, GÅS-, HÖNSE-, KONST-, SVIN-ISTER m. fl. — särsk. (†) i pl. i bet.: isterbitar. Thesse gummi .. blandes med the feeta ijsteren. BOlavi 120 a (1578).
Ssgr: ISTER-BIT. jfr -TÄRNING. GHT 1897, nr 234 B, s. 2. Det vanligaste inlägget i blodpalten är isterbitar och fläsktärningar. Keyland Allmogekost 1: 163 (1919).
-BRÖD. (†) bröd med påstruket flott. Lind (1749; under schmär-laib).
-BUK. (vard.)
1) tjock l. fet mage. Tin Ister-Buk, som tu för fetma skull näpligen kant bära. Scherping Cober 2: 38 (1737). Schück VLittH 1: 205 (1899).
2) (numera mindre br.) i överförd anv., med nedsättande bet., om mycket korpulent person. De käre ister-bukarna och god-dags bussarna (dvs. munkarna). Borg Luther 2: 869 (1753). Tig, din isterbuk! Hagberg Shaksp. 3: 149 (1848; till Falstaff).
-BUKIG, förr äv. -BUKOT. [avledn. av -BUK] (vard., föga br.) som har ”isterbuk”; korpulent; äv. bildl. Lucidor (SVS) 124 (1669). Levertin 23: 207 (1903; bildl.).
-BULT. (i vissa trakter) = -HALVA. Langlet Husm. 583 (1884).
-BÄR. (†) växten Cornus suecica Lin., smörbär, hönsbär? Franckenius Spec. E 2 a (1659).
-BÖLD. (knappast br.) fettsvulst, lipom. Holmberg 2: 31 (1795). Björkman (1889).
-FET. (föga br.) mycket fet. De isterfeta Fåren. Hastfer Får 138 (1752). Norsk isterfet Sill. SvD(A) 1917, nr 8, s. 14.
-FETE, r. l. m. (†) ister, fett; jfr FETA 2. Tiselius Vätter 2: 75 (1730).
-FETSILL~02 l. ~20. fetsill. Norsk Isterfetsill. SmålP 1890, nr 151 A, s. 1. —
-FETT. (†) ister. Linc. (1640; under adeps).
-FLOTT, n. till flott utsmält ister, ofta med tillsats av salt, kryddor o. d. KatalIndUtstSthm 1897, s. 145. SFS 1911, Bih. nr 67, s. 13. —
-FULL. (†) rik på ister. Wollimhaus Ind. (1652). (Björnen) blir vid höstetiden ganska fet, samt isterfull. Fischerström 2: 46 (1780).
-GRAV. (†) om bördig o. välmående trakt o. d., ”smörhåla”. Linc. (1640; under sumen).
-GRUVA. [jfr t. schmaltzgrube] (†) = -GRAV. Lind (1749; under schmaltz-grube).
-HAKA, äv. (numera bl. i Finl.) -HAKE. (vard.) = DUBBELHAKA. Fånge 31 (c. 1710). Katolska präster med respektabla isterhakor. Lundgren Res. 259 (1864). jfr Bergroth FinlSv. 61 (1916).
-HAKOT, adj. [till -HAKA] (†) försedd med isterhaka. Serenius (1741).
-HALS. (†) (nedhängande) fettrikt halsskinn (på hästar o. nötkreatur), späckhals. Schroderus Comenius 181 (1639). Rålamb 13: 161 (1690). Hamb. (1700).
-HALSIG. [till -HALS] (†) om häst l. nötkreatur: som har ”isterhals”. Rålamb 13: 125 (1690). HushBibl. 1755, s. 299.
-HALVA. slakt. om den till vardera halvan av ett slaktat djur hörande delen av istran. Langlet Husm. 583 (1884).
-HINNA, r. l. f. den ofta mycket fettrika del av bukhinnan som fritt skjuter ned mellan tarmarna o. bukväggen (numera huvudsakligen om bukhinnan på slaktdjur), stora nätet; jfr NÄT, FETT-HINNA 2. Ijsterhinnan inwefwar weeklijffwet. Schroderus Comenius 277 (1639). 2NF 20: 357 (1913).
-KAKA. (†) kaka av utsmält ister. BtÅboH I. 8: 54 (1636).
-KAVLE. (†) istra. Serenius T 4 a (1734, 1757).
-KLIMP. (†) = -KLUMP. Lind (1749; under schmeer-laib).
-KLUMP. jfr FETT-KLUMP. Holmberg 2: 353 (1795).
-KREATUR. (†) djur (i sht husdjur) som har ister (i motsättning till djur med talg). Ister-Kreatur, såsom Svin och Gjäss. Hastfer Får 178 (1752). Osbeck Lah. 266 (1796).
-KYNNE. (†) om det slag av djur som har ister (i motsättning till djur med talg); jfr -KREATUR. VetAH 1778, s. 307.
-KÖN. (†) = -KYNNE. Schultze Ordb. 2369 (c. 1755).
-MAGE. (vard.)
1) = -BUK 1. Björnståhl Resa 1: 271 (1771). En vördig prost med istermage. Lundegård Tit. 22 (1892).
2) (mindre br.) = -BUK 2. En ung, liflig fänrik .. (gick) tätt bakom istermagarne (dvs. de tjocka kaptenerna). Braun Calle 113 (1843).
-OLJA, r. l. f. (i fackspr.) animalisk olja framställd gm kallpressning av ister. AHB 128: 21 (1887). SFS 1919, s. 1062.
-PLUMMA, f. [folketymologisk ombildning till sv. dial. flomma (se FLOMME); jfr d. isterblomme; d. dial. plomme] (†) = ISTRA. Han hade stulidh .. en skinckka och en jister plumma. SkrGbgJub. 6: 370 (1596).
-SILL. (i fackspr.) fetsill. HSillfBohusl. 136 (1833). Istersill .. fångas en tid före leken, då fisken är som fetast. Selling Varuk. 73 (1921).
-SMULT. isterflott. TLev. 1900, nr 34, s. 2.
-SMÖR. av ister m. m. framställt smörsurrogat. Lind (1749; under schmaltz-butter). UpplFmT 7: 36 (1913).
-TÄRNING. kok. (Degbollarna) späckas med ister- och fläsktärningar. Keyland Allmogekost 1: 49 (1919).
Avledn.: ISTERAKTIG, adj. Wollimhaus Ind. (1652).
ISTRA, r. l. f. [jfr sv. dial. o. nor. istra] (i sht i södra Sv., med bygdemålsfärgad anstrykning) isterhinna med därvid fastsittande ister (i sht hos svin); särsk. slakt. om det njurarna omgivande, i två större stycken fördelade istret, isterhalvorna. Langlet Husm. 581 (1884). Broman Männ. 2: 234 (1925). Istran vägdes (vid slakten) och därefter bedömdes grisen. Cappelin GSed 13 (1932). jfr SVIN-ISTRA.
ISTRIG, adj. (istrig 16641749. isterig Schultze) (†) full av l. rik på ister. Een, som full ähr aff silfver, gull och kostliga håfvor, / Vagglar tråtziger an medh digr' och Istrige våmmen. UHiärne Vitt. 79 (1664). Schultze Ordb. 2090 (c. 1755).
ISTRING, r. l. f. (†) insmörjning med ister. Genom istring (med gåsister o. d.) förekommer man, att (räv-)saxen rostar. UB 3: 484 (1873).
Spoiler title